Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Vi vill tro på silver och jungfrufödsel

Marie Fredriksson.

”Tro, jag vill känna tro. Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill ­känna önskan om en tid så ljus som friheten – känna tro igen.”

Så sjöng Marie Fredriksson i en fin sång om längtan efter ett sammanhang, en varm famn att lägga sitt huvud i när det är kallt.

Det är kallt nu och en religiös högtid närmar sig.

Tidningen Dagen skrev i höstas att ”antalet troende människor ökar i framtiden” medan agnostiker och ateister minskar. År 2050 kommer 35 procent av världens befolkning vara kristna, mot 33,2 procent år 2010.

Tidningen Dagen startades av Pingströrelsen så den kanske önsketänker men jag tror – tror – att det stämmer.

Människor behöver tro. ­Samhället är upplöst av nyliberal ekonomism, av egoism, av ständig kamp för att hänga med i framgångsvågen. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar, åsiktspolariseringen och segregationen likaså. Gemenskap har förbytts till narcissism. ”Satsa på dig själv” är en legendarisk högerslogan.

Då blir människor oroliga, ­åtminstone jag, och vill känna tro. På något.

Men på vad?

Politiken är svår att tro på just nu efter SD:s budgetsvek mot arbetslösa, pensionärer och sjukskrivna som ledde till parlamentarisk cirkus.

En del människor väljer att tro på kolloidalt silver, att det kan bota cancer och ebola. Vissa tror bokstavligen på att en oskuld födde barn. Andra tror att det finns en världsomspännande chemtrail-konspiration som tystar ner att jetflygplan sprider mystiska partiklar. Några tror att judarna låg bakom attacken mot USA den 11 september 2001. Andra tror att Lisbet ­Palme sköt Olof Palme. Vissa tror att kolloidalt silver kan ­bekämpa chemtrails. Barn tror på tomten. Till exempel.

Vi tror en massa saker. Vetenskapsmän har ett tufft jobb med att övertyga alla troende. Vi vill ju tro. Det är en snuttefilt när ­livet är jobbigt.

Ibland handlar det inte bara om tro. Folk vet. Det spelar ­ingen roll att Livsmedelsverket varnar för skadliga hälsoeffekter och att kolloidalt silver som kosttillskott inte får säljas inom EU. Det spelar ingen roll att de islamistiska terroristerna ­al-Qaida attackerade USA eller att oskulder inte kan föda barn ens på julen.

Ingenting biter på den som gått från det vackra ordet tro till det extremistiska ordet vet. ­Vetenskapsmän är mer ödmjuka än en genomsnittlig foliehatt eller religiös eller politisk extremist.

Det enda jag vet är att jag ­ingenting vet, vilket väl är sunt men kan kännas tomt. Det ­måste vara så skönt att veta. ­Livet är enkelt för den som vet, men jobbigt för alla i deras ­närhet och farligt för sam­hället.

Men tror gör jag. Jag tror på Gud vid behov, jag vill precis som Marie Fredriksson känna tro. Och jag firar jungfrufödelsen om två veckor som värsta religiösa knäppgöken.

Jag tror också på ­Beyoncé, julskinka, Bob Dylan, kärlek och ett jämlikt samhälle med fördelningspolitik som utjämnar klasskillnader och där allas ­lika värde står i centrum. Det sista tror jag så intensivt på att jag nästan vet.

Följ ämnen i artikeln