Fi:s skrotade försvar hjälper inte kvinnorna
Den brittiska kvällstidningen beskriver gillande hennes röda klänning och blommiga skor.
I nästa andetag förklarar den att den mörkhåriga skönheten var mycket intresserad av vad som sades på mötet. Och det borde hon vara. Hon – Amal Alamuddin – är en av Storbritanniens ledande människorättsadvokater.
Mötet i fråga var den största konferensen om sexuellt våld i konflikter någonsin. Men Global Summit to End Sexual Violence in Conflict rapporterades mer som en kändispremiär än den nya frontlinjen för mänskliga rättigheter.
Och så kanske det blir när filmstjärnan Angelina Jolie är en av initiativtagarna.
Storbritanniens utrikesminister William Hague, den andra initiativtagaren, fick kritik i media för att han ägnade sig åt att hänga med kändisar samtidigt som det pågick krig i Irak och Syrien.
Som om sexuellt våld mot kvinnor inte var ett krig.
Som om kvinnor inte blir våldtagna i Syrien eller Irak.
Från de systematiska våldtäkterna i Bosnien, till de 200 000 kvinnor som våldtogs när Bangladesh blev självständigt 1971, övergreppen under 1937 års japanska ockupation av Nanjing – till att 48 kvinnor i timmen våldtas i Kongo.
Våldtäkt är inte en biprodukt av krig.
Våldtäkt är ett systematiskt vapen i krig.
Däremot har det inte betraktats som ett sådant.
Rapporter om sexuellt våld har i alla tider istället använts som krigspropaganda. Det har setts som våld mellan män, utfört på kvinnors kroppar. Det har överdrivits av den ena sidan och förnekats av den andra. Men alltid betraktats som mer eller mindre oundvikligt.
Något som hände när män tog på sig uniform.
Något som det därför inte heller gick att göra något åt.
De senaste åren har detta synsätt börjat förändras.
Eftersom synen på kvinnor i säkerhetspolitiken har börjat förändrats.
När Hillary Clinton blev amerikansk utrikesminister 2009 nämnde hon kvinnor 450 gånger under sina första fem månader. Det var ett paradigmskifte. Säga vad man vill om Hillary Clinton men hon har varit den första politikern på denna nivå som har gjort kvinnors rättigheter till en grundbult
i utrikespolitiken. Kvinnors frigörelse är en central byggsten för allt som USA vill åstadkomma internationellt, har hon deklarerat.
Hon är den mäktigaste politikern någonsin som drivit en uttryckligt feministisk agenda.
På 90-talet blev Hillary Clinton häcklad när hon som USA:s bedragna första dam vägrade baka kakor i det vita huset på Pennsylvania Avenue. Nu, tjugo år senare, har hon lyckats göra sin feminism till en politisk fördel.
Den har blivit inte bara en av grundbultarna i utrikespolitiken, utan även i Hillary Clintons nyvunna popularitet.
Detta säger en del om hur USA har förändrats.
Det går förstås att ha invändningar. Var är feminismen i det drönarkrig som Hillary Clinton har bedrivit? Hur går den ihop med USA:s myspys-relationer med könsapartheidstaten Saudiarabien? Och hur ser man till att den här typen av aktivism inte slår över och blir imperialism: Här kommer vi från väst och berättar hur det ska vara.
För med det perspektivet är det mycket svårt att åstadkomma långsiktig förändring.
Hillary Clintons outtröttliga tjat om kvinnor har dock onekligen förändrat saker. När hon har tagit upp könsobalansen i Kina, i viktiga möten med den kinesiska regimen, spelar det roll. När hon har lagstiftat om ansvar för västerländska elektronikföretag gällande det sexuella våld, som gjort krigen om gruvor i Kongo till den värsta platsen på jorden för kvinnor, har det effekt.
Konferensen i London om sexuellt våld är ytterligare ett exempel på att de här problemen uppmärksammas på ett helt nytt sätt. Storbritanniens utrikesminister William Hague har visat att även konservativa manliga utrikesministrar från högerpartier kan begripa dessa frågor.
Det finns inga ursäkter längre.
Inte ens för Carl Bildt.
I Sverige säger sig Feministiskt initiativ vilja driva feministisk utrikespolitik. I sina program skriver de att säkerhetspolitiken traditionellt har fokuserat på att skydda stater från externa hot men att våld mot kvinnor inte stoppar vid nationsgränser.
Detta är helt korrekt.
Men är lösningen då att nedrusta försvaret? Fullständigt?
För det är vad Feministiskt initiativ föreslår.
Var det exempelvis fel att svenska trupper hjälpte till och stoppade massvåldtäkterna av kvinnor i Bosnien? Var det fel att Sverige tidigare i år beslutade att skicka 250 soldater till inbördeskrigets Mali, ett land där FN registrerade 2 785 fall av sexuellt våld mellan mars 2012 och maj 2013?
Nej. Det är det inte. Det måste finnas en annan form av feministisk utrikespolitik än vad Feministiskt initiativ förespråkar.
Socialdemokraterna har alla möjligheter att plocka upp handsken. Bygga vidare kring det fokus på mänskliga rättigheter som Anna Lindh gjorde så centralt.
I dag börjar det som feminister drömt om i decennier bli verklighet:
Mänskliga rättigheter har börjat innebära även kvinnors rättigheter.