Lars Ohly borde lära av Maos paroll
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett hotat parti och en skrämd partiledare ställer sällan frågor om den egna politiken. De föredrar det skyddande lägret. De som inte är med oss helt och hållet är våra motståndare.
För närvarande är det Lars Ohly som bekräftar teserna.
Hans tal till kamraterna i Göteborg fyllde salen med entusiasm när han pekade ut klassfienderna. De som skadar partiet, de som överträder anständighetens gränser. Språkbruket låter ana ett svart förflutet. Oändligt långt från Maos paroll om de tusen blommorna som ska få blomma.
I en alldeles trivial mening kan Ohly ha rätt: personer som kraftigt tar avstånd från det egna partiets politik bör fundera på att välja sig ett nytt parti. Den avgörande frågan som partiledaren och hans förtrogna bör ställa sig är dock en helt annan: Varför har kritiken och missnöjet med vänsterpartiets politik tagit sådant fäste och varför är splittringen så besvärande djup?
Ohly kan diskutera ämnet med Kristin Halvorsen under studiebesöket i Norge och hos socialistisk venstre. En avgörande skiljelinje skär genom de båda partiernas tradition.
Det norska partiet har varit befriat från det eländiga kommunistiska arvet. Det växte ur socialdemokratin och kritiken mot det partiets EU- och Natopolitik.
Socialistisk venstre har, som vänsterpartiet, sargats av hårda interna strider, bland annat under förre partiledaren Erik Solheims tid. Han anklagades för högeravvikelse: för vänlig mot EU.
Solheim drabbades inte av partisanktioner, i stället placerades han i den nya vänster-centerregeringen.
När jag samtalade med Kristin Halvorsen under valkampanjen förra året fick jag intrycket att hennes närmast förtrogna i svensk politik är Gudrun Schyman-brännmärkt i Lars Ohlys kongresstal.
Ohlys längtan till Norge påminner om hans partis 40 år gamla, obesvarade fråga: Ska partiet förvandla sig till ett vänstersocialistiskt parti?
Svaret är delvis ”blowing in the wind”. Intrycket från kongressen är att Ohly och kretsen kring honom sneglar åt vänstersocialismen samtidigt som de ”exkommunicerar” de
flesta ledande frihetliga socialisterna. Från Jonas Sjöstedt och den evige kritikern Johan Lönnroth till en rad ledande kommunalpolitiker, exempelvis det ojämförliga vallokomotivet Stig Henriksson i Fagersta.
Med någon ansträngning går det att leta fram ett par kloka budskap från kongressen:
Hyllningen till Rudolf Meidner, annars så svalt och ibland hatiskt ihågkommen efter sin död.
Ohly, kritisk till det egna partiets oförmåga att begripa löntagarfondsidén, letade sig fram till en strategisk fråga, nämligen hur samhället, politiken och medborgarna ska kunna utveckla och omvandla den väldiga kapitalbildning som finns i bland annat AP-fonderna. Fackliga ledare har prövat samma idé. Finansdepartementet grubblar över ämnet.
Fast det är oklart om Göran Persson önskar sig ett nytt fondval.