Tillbaka till skolbänken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Inför skolstarten presenterade Sveriges kommuner och landsting i förra veckan årets rapport om den aktuella situationen i skola och barnomsorg. Som oftast när det handlar om den svenska skolan är bilden delad.

Rapporten konstaterar, med stöd av Skolverkets statistik och internationella utvärderingar, att svenska elever är goda läsare och duktiga i engelska. Dessutom är de bra på samarbete och trivs i skolan. Demokratiska värden är väl förankrade och mobbningen har faktiskt minskat.

Samtidigt vet vi från samma statistik att resultaten på andra områden har försämrats. Det gäller framför allt matematik och naturvetenskapliga ämnen. I samhällsvetenskapliga ämnen beskrivs elevernas kunskaper som ”i många fall fragmentariska”.

Det är illa nog. Att ge eleverna kunskaper har faktiskt alltid varit centralt i skolans uppdrag, även om den politiska oppositionen gör vad den kan för att påstå motsatsen.

Ändå är kanske det allvarligaste i den bild Skolverket tidigare givit och som nu bekräftas i kommunernas rapport att skillnaderna mellan olika elevers kunskaper växer.

För de flesta fungerar undervisningen, men den grupp som har svårigheter blir snarare större än mindre. Det gäller inte minst elever som har utländsk bakgrund. Medan nästan 90 procent av de ”svenska” eleverna blir behöriga till gymnasieskolan når bara 78 procent av de elever som har utländsk bakgrund det resultatet.

I en analys från i år har Skolverket pekat på bakomliggande faktorer. Språket är en viktig faktor, speciellt för elever som kommer sent till Sverige, men det räcker inte som förklaring.

Till stor del styrs resultaten för de elever som har sin bakgrund i andra kulturer av precis samma faktorer som påverkar alla elevers resultat.

Framför allt föräldrarnas utbildning och deras ställning på arbetsmarknaden. Sannolikt förstärks effekten av ett segregerat boende.

Det statistiken beskriver är till stor del det moderna svenska klassamhället.

Inget av detta är nytt.

Det intressanta är att rapportförfattarna på Kommunförbundet drar rätt slutsats.

Att skolan år ut och år in tvingas konstatera att elever misslyckas därför att deras föräldrar förnekades utbildning eller saknar arbete är inte rimligt. Det spelar ingen roll om det gäller barn till invandrare eller inte.

Det duger inte heller att luta sig tillbaka i väntan på att allmänna insatser mot segregation, diskriminering och arbetslöshet ska förändra förutsättningarna.

Skolan måste vara en del av processen, och det betyder att grundskolans kompensatoriska uppdrag måste lyftas fram.

På Sveriges kommuner och landsting är man övertygad om att det kommer att ske om skolorna får större frihet att själva styra sin verksamhet.

Det kan ifrågasättas. I en skola som både ska vara decentraliserad och nationellt likvärdig krävs en balans mellan lokalt utrymme och nationella regler.

Vad som däremot inte behöver ifrågasättas är skolans uppdrag att ge alla en likvärdig start.

Ingvar Persson