Malmö spanar efter Europa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Skolgatans ölkafé vid Möllevångstorget, det är där man förbereder fotbollsfesterna i Malmö. MFF-supportrar tränar ramsor, mjukar upp med ett par öl. Servitrisernas t-tröjor pryds av en bild på ”Bosse” – den störste av dem alla, Bosse Larsson. Han var skadad när MFF spelade Europacupfinal 1979.
Därför blev det en knapp förlust.
Tiderna är nya. Klubben måste kvala för att kliva in i den riktiga europeiska fotbollseliten. I går kom det europeiska motståndet geografiskt överraskande från Israel: Maccabi från Haifa.
Maccabi bygger på genuin sionistisk kultur. Den mäktige judiske ledaren Max Nordau manade på sent 1800-tal judarna, som ofta levde i eländiga getton, att ”bygga mäktiga bröstkorgar och starka ben och armar”. Maccabirörelsen blev svaret och klubbar växte upp runt hela världen. Vart fjärde år ordnas makkabiader – judiska olympiader. Israel drog hem 515 medaljer i senaste tävlingen.
Framgångarna fortsatte på Malmö stadion. Efter en minut och tjugoåtta sekunder rullade israelerna in 1–0 och spelade tekniskt, rytmiskt, långt över de tröga Malmöinnerbackarnas förmåga.
Jag påminde mig förhandsreportagen: Familjen Andersson (Roy, Patrik och Daniel) gör sin tusende match för MFF, stod det. Imponerande, men ändå bara en bråkdel av de MFF-matcher jag lidit och njutit mig genom under decennier.
Andersson, tänkte jag och återgick till matchen. Anders Andersson tillhör inte la Famiglia från Bjärred, han har kommit hem från Portugal. I går visade han allt han lärt: små eleganta framspelningar, öppnande spelvändningar, stenhårt försvarsspel. Bredvid honom fanns Daniel Andersson, en av svensk fotbolls mest förtalade, numera allsvenskans bäste mittfältare.
Bakom stod Patrik som, efter ett decennium i fotbollens världselit, behöver en halvlek för att den väldiga kroppen ska varva upp. I andra halvlek växte han långt över israelerna. Hans tacklingar skulle kunna välta en israelisk försvarsmur. I går suddade han ut ett antal israeliska anfallare.
Maccabi och MFF tillhör ännu den europeiska fotbollens periferi. De bygger på de lokala stjärnorna. Sex av MFF:s spelare kommer från Malmö. De båda klubbarna strävar mot Europatoppen med hjälp av några inköpta latinamerikaner, ibland afrikaner.
I går visade klubbarna upp förbluffande underhållande fotboll: snabba direktpassningar, små (fast för få) tekniska mästerverk av Afonso Alves och en helvetisk spänning, åtminstone för oss som levt och lever med klubbarna. När jag smakar av min MFF-historia vill jag jämföra gårdagens matchvändning och
3–2-seger med bragden mot polska Wisla Krakow. Inte illa för en klubb som nyligen, och av en stor tidning, kallades ”rutten”.
Glädje och frid över Malmö stadion. Inga protester mot israelerna. Sånt händer inte i vår mest internationella stad. Maccabi håller förresten ett eget lag i Malmö. Den judiska broderklubben heter Hakoah och spelar i division fem. I samma division finns Palestinska.
Vänskapen är stor mellan klubbarna. Fotbollens grammatik är universell.