Europa radikaliseras och högern vinner valen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I flygplanet, på väg ut till den stora fria europeiska unionen, hinner jag läsa en ny intervjubok med Lionel Jospin. Äntligen en vänsterpolitiker som förklarar att sådant som post, järnväg, skolor, kulturinstitutioner och el är självklara sociala rättigheter (intérêt general) och därför inte ska förvandlas till marknadsobjekt och varor.

EU-analytiker påstår att fransmännen är ensamma om att säga nej till privatiseringar, till exempel av el. I torsdags drog hundratusentals löntagare genom centrala Barcelona, de bar fram krav från Europafackens många miljoner medlemmar. En huvudparoll var stopp för privatiseringar och respekt för folks rätt till grundläggande sociala rättigheter.

Europafacket demonstrerade också för jämställdhet och mot EU-regeringarnas restriktiva och inskränkta invandrarpolitik.

Medan europeiska politiker trängs i mitten växer de sociala konflikterna dramatiskt.

I början av mars såg jag i Rom en halv miljon stor demonstration mot Berlusconis högerauktoritära styre. Någon vecka senare fylldes gatorna i Spanien av studenter, universitetslärare och fackliga aktivister som protesterade mot att universiteten förvandlas till filialer åt stat och näringsliv.

Under hela veckoslutet har det belägrade Barcelona lysts upp av protestbanderoller, gatuteater, folklig underhållning och av folk som tror att ”ett annat Europa är möjligt”.

En stämning som hos George Orwells klassiska bok ”Hyllning till Katalonien”.

Nästa vecka väntas långt över en miljon från den italienska fackföreningsrörelsen demonstrera mot att arbetsrätten avskaffas.

Portugal håller i dag ett av det här årets många europeiska val. På väg in till Lissabon grubblar jag över skillnaden mellan de två huvudmotståndarnas affischer. Socialisterna lovar: Göra gott. Liberala socialdemokraterna garanterar: Förtroendefull förändring. Kanske det ska tolkas välvilligt. Portugal, den gamla kolonialmakten och fascistdiktaturen, har sedan den förföriska nejlikerevolutionen för 28 år sedan möjligen blivit en vanlig, ganska lyckad, europeisk demokrati.

Vi var många som gjorde våra romantiska resor dit 1974, när Pide-agenterna och storkapitalisterna drevs ur landet, militären lärde folk läsa, lantarbetarna tog över de misskötta storjordbruken, de feodala palatsen förvandlades till dagis och socialister och kommunister och karismatiska officerare slogs om makten. Lissabon var en röd stad och vi tillresta höll nattliga seminarier om den rätta revolutionära vägen.

Jag fick intervjua Eusebio, den störste fotbollsspelaren efter Maradona. Han sa då att han skulle åka hem till Mocambique för att lära de befriade ungdomarna allt om bollens mysterier.

I dag driver Eusebio valkampanj för den borgerliga oppositionen.

På tidigt 70-tal följde vi de tre Mariornas kamp för rätten till abort. De berättade fasansfulla historier om kvinnor som dog eller misshandlades när de tvingades till illegala aborter. I dag tvingar den restriktiva abortlagen kvinnor till Spanien. Nyligen dömdes en kvinna i norra Portugal till åtta års fängelse för att ha utfört en abort. Landets biskopar manar folket att rösta på högerpartier som bekämpar kvinnors rättigheter.

Svenska jobb försvinner till låglönelandet Portugal. Så var det också under tidigt 70-tal. Då handlade det om textilbranschen. Fint, säger svenska liberaler, marknaden löser problemen. I helvete heller. I norra Portugal tvingades unga kvinnor, flickor snarare, att underkasta sig Melkas, Algots och alla de andras systematiska utsugning och kadaverdisciplin. De satt där på rad bakom symaskiner i eländiga fabrikslador. De vann inte sin frihet med hjälp av marknaden utan tack vare demokratin och den fackliga kampen.

Mario Soares, mångårig premiärminister och president, finns kvar som en förbindelselänk mellan kampen mot fascismen och uppbyggnaden av demokratin. På de socialistiska valmötena hyllar han den nuvarande ledaren Ferro Rodrigues, betydligt populärare än sitt parti.

Den äldre mannens nödrop räcker inte, få tror att partiet får fortsätta i regeringsställning. Högern tar över och Portugal blir än mer europeiskt.

Olle Svenning