Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Låt Ohly åka på en italiensk studieresa

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-12

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I november 1989 firade de italienska kommunisterna, PCI, som vanligt minnet av kampen mot fascismen. Mötet hölls i arbetarstadsdelen Bolognina, det lilla Bologna. Längre upp i norra Europa hade Berlin-muren just fallit.

– Muren, sa partiledaren Achille Occhetto, stod i strid med den anda som burit upp kampen mot fascismen. Efter talet gav Occhetto en intervju och började rasera muren kring det egna partiet: ”Vi måste kanske byta namn”.

Den ideologiska omprövningen var dock förberedd. Redan på tidigt 1970-tal förklarade partiets briljante ledare Enrico Berlinguer, att Sovjetstaten var tömd på idéer.

PCI förvandlades till vänsterdemokrater och den nye partiledaren Massimo DÁlema gav namnbytet en ideologisk överbyggnad: ”Kommunismen föddes som en frihetsrörelse men utvecklades till ett förtryckarsystem, ansvarigt för totalitarism”. Några år senare var hans parti centrum i regeringen.

De Sovjetsentimentala, Castro-nostalgikerna och leninisterna lämnade partiet och byggde sina egna, som kallade sig kommunistiska och kommunistiska förnyare.

Jag bläddrar fram det svenska vänsterpartiets hemsida. Partiet pekar ut sina italienska kamrater – uteslutande de gamla Sovjetpåsarna. En europeisk tur med vänsterpartiet avslöjar andra vänskaper: PDS, som påminner om Honeckers tid, är den tyska vännen. I Portugal förenar sig Ohly med PCP, sedan länge beskyddat av den åldrige och skröplige stalinisten Alvaro Cunhal. Den franske partnern är PCF, ett försvinnande och mumifierat kommunistparti.

– Redan 1964 byggde CH Hermansson eurokommunismen, sa partisekreteraren Pernilla Zethraeus rakt in i tv-kamerorna.

Inte ett sant ord.

I mitten av 60-talet prövades vägen till ett svenskt socialistiskt folkparti, som i Norge och Danmark. En del av oss skrev om ”en ny vänster”, skarpt avståndstagande från kommunistpartiet. Hermansson förmådde inte bli en svensk Aksel Larsen. Partiet gav upp en historisk möjlighet.

Eurokommunismen och eurosocialismen diskuterades inte förrän i mitten av 70-talet. Några sprickor i muren kunde anas. Italienska kommunister samtalade med Olof Palme och Willy Brandt. CH Hermansson och Lars Werner stod vid sidan av den processen.

”Vänstern kan bara överleva och erövra makten om den är öppen för de nya radikala sociala rörelserna”, sa Vittorio Foa, som förkroppsligar ett sekel av italiensk socialism. Gudrun Schyman föreföll acceptera den tesen och partiet hade kunnat bli mer betydelsefullt för vänsterns förnyelse.

Så väller hela den ärolösa historien över oss: leninism, försvar för diktaturer (Kuba), attackerna mot den borgerliga demokratin, föraktet mot dem som svek den ärofulla revolutionen (Kirunasvenskarna), förbindelserna med de prosovjetiska kommunistpartierna och framförallt svärmeriet för kommunismen.

Gorbatjov sa, i en berömd mening till Erich Honecker, att den som kommer för sent straffas av historien.

De svenska kommunisterna kommer alltid för sent.

Olle Svenning