572 vräkta barn är en skam för Sverige
Ensamma mammor slängs ut från sina hem
572. Det är siffran på antalet barn som förra året tvingades uppleva hur någon eller båda deras föräldrar vräktes från sin bostad. 572 barn som förlorade en stor del av den trygghet de borde ha rätt att förvänta sig.
Länge minskade antalet vräkningar av barnfamiljer men sedan 2018 har trenden vänt. Jämfört med året 2020 är det 123 fler barn som vräkts förra året.
Sannolikt är det till en del en effekt av pandemin. Hyresvärdar avvaktade en tid innan de lämnade ärendet vidare. Men mönstret är som sagt oroande.
Siffrorna är ointressanta
Ändå är siffrorna egentligen ointressanta. Varje barn som förlorar bostaden och tvingas uppleva hur familjen förlorar fotfästet är ett barn för mycket. Barn ska inte vräkas. De rår aldrig för familjens situation.
Varje vräkning av en barnfamilj har sin egen historia, men varje vräkning är också en tragedi. Ofta blir den kulmen på en lång tid av ekonomiska problem och oro. I tre av fyra fall är föräldern ensamstående. Av tio vräkta barn bodde fyra hos en ensamstående mamma.
Moralism hjälper inte barnen
Den som moraliserar över föräldrar som inte klarar att leva upp till sitt ansvar har antagligen aldrig funderat över den förtvivlan som ligger bakom snart sagt varje vräkningsärende hos Kronofogden. Eller hur moralism ska hjälpa barnen.
Problemen går att förebygga. Det är klart att föräldrar har ansvar. Man måste söka hjälp, även om det är jobbigt och ekonomiska problem är förenat med en massa skam. Men också samhället har ett ansvar. Sociala myndigheter och skolan behöver bli bättre på att fånga upp signaler innan problemen blir akuta.
Då behövs samarbete och resurser. Fler socialsekreterare och fler lärare.
Ingen vill prata om fattiga barn
När politiska ledare talar om resurser till polisen, domstolar eller fängelser finns det i princip inga gränser. När det istället talas om socialtjänst och utbildning är det däremot oftast stopp. Och vågar man ta ordet barnfattigdom i sin mun får man räkna med att bli hudflängd.
"Ett ensidigt vänsterperspektiv" som Fredrik Reinfeldt uttryckte det för tio år sedan.
På den tiden pratade i alla fall Socialdemokraterna om barnfattigdom.
Det är möjligt att Reinfeldt hade rätt. Det är möjligt att det krävs ett vänsterperspektiv för att uppleva 572 vräkta barn som något oacceptabelt. Det kanske behövs för att uppfatta 298 vräkta barnfamiljer som en skam för att rikt land som Sverige.
Men i så fall skulle det här landet behöva mycket mer vänsterperspektiv.