Snart kan Boris Johnson göra politisk comeback

Socialdemokraterna i brittiska Labour leder stort inför valet nästa år – premiärminister Rishi Sunak dras med ”inbördeskrig” i det egna partiet, Tory.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LONDON Jag hinner knappt ta mig från flygplatsen Heathrow till hotellet innan den fria roamingtiden på mobilen är slut. En omedelbar påminnelse om att jag lämnat EU. Detta kommer bli en dyr resa.

Storbritanniens uttåg ur EU – brexit – för sju år sedan var en politisk atombomb i Europa. Den slet loss ett av de viktigaste medlemsländerna ur EU-samarbetet och ingenting blev sig likt.

Det tycker åtminstone många av oss som är kvar. Svenskar har länge åkt till Storbritannien för att studera eller jobba i några år och öva engelskan. Sedan ett par år är det slut med det.

Flyttar från landet

Idag är det väldigt tufft och dyrt för de företag som vill anställa en svensk medborgare. Det går heller inte längre att studera där inom utbytesprogrammet Erasmus för EU-medborgare.

Jag hamnar på en middag med ett par i medelåldern från Nya Zeeland som arbetat i London i 16 år. Mannen har en farfar från Kroatien och har på så sätt fått ett kroatiskt pass. Nästa vår flyttar de till Italien.

– Vi vill bo i ett EU-land och kunna resa fritt i Europa, det här landet är kört, säger paret drastiskt.

Engelsmännen själva verkar knappt orka prata om Brexit längre. ”Det är vad det är”, är det uppgivna svar jag ofta får när utträdet förs på tal.

Brexit har skadat brittisk ekonomi svårt – och lett till stor politisk turbulens.

Produktiviteten har inte vuxit så här långsamt under fredstid på över tvåhundra år. Fem premiärministrar har avverkats på sex år. Nu verkar klockan klämta även för Rishi Sunak efter bara ett drygt år på posten.

Slitande falangstrider

Sunaks konservativa parti Tory är ett av Europas äldsta och mest framgångsrika. I dagsläget ser det ut att kunna implodera på grund av inre falangstrider.

Högersidan drar åt ett mer extremt och populistiskt håll och kallar sig ”New Conservatives”. Den större fallangen, ”One Nation Group”, är mer moderata och vill att partiet ska hålla sig i mitten.

Under hösten har striderna mellan grupperna beskrivits som ett ”inbördeskrig” av medierna. Den stora orsaken är det lagförslag om att skicka asylsökande till Rwanda som Rishi Sunak vill driva igenom.

Högsta domstolen avslog först förslaget med motiveringen att det inte ansågs tillräckligt säkert att Rwanda skulle behandla de asylsökande enligt internationella regler om mänskliga rättigheter.

One Nation Group anser att partiet har gått för hårt fram, medan The New Conservatives tycker att tumskruvarna kan dras åt ännu hårdare för de migranter som tar sig över Engelska kanalen i ”små båtar”.

Hittills har ”The Rwanda bill” kostat 290 miljoner pund, cirka 3,9 miljarder, utan att en enda migrant har flugits till Rwanda.

Det som projektet framför allt lett till är att Rishi Sunak tappat kontrollen över sitt parti. Under tisdagen fick premiärministern igenom sitt förslag med liten marginal, men lagen ska tröskas ännu en omgång i parlamentet efter nyår.

Boris Johnsons comeback

Tidningen The Daily Mail har skrivit om rykten att Boris Johnson kan komma att göra politisk comeback. Det sägs att mer än ett dussin ministrar inom Sunaks regering vill se ett samarbete mellan Johnson och brexitören Nigel Farage, som numera leder ett nytt högerparti, Reform UK.

Förhoppningen är att de två kontroversiella populisterna kan skaka liv i det sargade partiet.

Nigel Farage har precis kommit på tredje plats i realityserien ”I'm A Celebrity... Get Me Out of Here!”, som är ett slags ”Robinson” som gått bananer. Framgången med tv-serien har gett Farage ny vind i seglen.

Är det något Tory skulle behöva så är det just lite medvind.

Socialdemokratiska Labour leder med drygt tjugo procentenheter i opinionsundersökningarna och har börjat få segervittring.

Partiledaren Keir Starmer har sedan han tillträdde posten 2020 stöpt om det gamla arbetarpartiet. Han har tagit starkt avstånd från sin företrädare Jeremy Corbyns vänsterpolitik och rört sig mer mot mitten.

Men ”Starmer-effekten” handlar mest om att sitta still i båten snarare än populära reformförslag. Parallellerna till Magdalena Andersson är tydliga. Cirkusen inom Torys ser ut att leda de konservativa mot vad som kan bli ett katastrofval nästa år.

Parlamentsval nästa år

När parlamentsvalet kommer att äga rum avgör premiärministern med minst tre veckors varsel. Det måste hållas senast i januari 2025, men vissa tror att det kan utlysas redan i vår, allra senast hösten 2024.

Det lutar åt hösten, säger den politiska satirikern John Crace. Han skriver till vardags underhållande kolumner i The Guardian och jag ser honom tillsammans med tidningens politiska chef Pippa Crerar och den kvicka kolumnisten Marina Hyde på The Union Chapel i London. Det är en profan kyrka som arrangerar olika event.

Kvällen jag ser dem har The Guardian bjudit in till ett utsålt program om ”A year in Westminster”, det gångna året i det brittiska parlamentet.

De driver friskt med den sittande regeringen, men samtalet innehåller också allvar. Oron över den politiska turbulensen och den kraschade ekonomin är påtaglig.

– Jag tror ändå Rishi Sunak väntar med valet till oktober. Då har han suttit som premiärminister i två år. Det ser bättre ut på CV:t när han ska söka jobb hos Elon Musk efteråt, skämtar John Crace.

Rädsla att missa målet

Enligt vadslagningstjänster är det över 90 procents sannolikhet att Labour tar hem sin första seger på 14 år. Men valet 1992 används som varnande exempel. Även då ledde Labour stort men förlorade med liten marginal.

Många britter vill se fler reformer för att hantera bostads- och kostnadskrisen, med dyrare mat- och elpriser. De förväntar sig också mer aktiv klimatpolitik och närmare samarbeten med EU.

Bollen ligger på straffpunkten och Rishi Sunak är knappast en skräckinjagande målvakt.

Men rädslan bland Labours väljare är att partiet ändå ska lyckas missa öppet mål.

—

Klassamhället är synligt på britternas tänder

Boris Johnson kan vara tokig på riktigt

Labourpartiet är sin egen värsta fiende

Rikare än kungen – nu är han premiärminister