Mellan hopp och förtvivlan
”Det är dags för en ny generation att kliva fram. Hela världen skulle behöva en arabisk vår.”
Det är bara början av augusti, men det känns som om 2011 pågått ett decennium. Arabisk vår, Fukushima, kollaps i Grekland, krig i Libyen, Mladic gripen, massmord på oppositionella i Syrien. Utøya.
Och nu ekonomiskt haveri i USA och Europa, kravaller i London.
Världen skälver.
För våldet på Londons gator finns varken enkla lösningar eller orsakssamband. Klart är att upploppen utspelat sig i ett land med stenhårda klasskillnader, där möjligheterna för dem som börjar på botten är extremt små.
Klart är också att högerregeringens nedskärningspolitik kommer leda till ökad ungdomsarbetslöshet, fattigdom och utanförskap.
Samtidigt finns en annan rörelse. I Grekland, Spanien, Storbritannien och Israel har unga människor under våren och sommaren samlat sig till massiva protester mot nedskärningar och ökande ekonomiska klyftor. Måltavlan har varit de demokratiskt valda ledarna, och deras oförmåga att formulera politiska lösningar.
Även för den arabiska våren var unga människors frustration över arbetslöshet och ekonomisk ofrihet utlösande faktorer. Här ledde protesterna till störtade diktaturer, i Tunisien och Egypten.
Nu går Europa och USA en svår tid till mötes. Det gångna årets ekonomiska uppgång var för bräcklig, åtgärderna otillräckliga.
Det vi ser nu är en fortsättning av finanskrisen. Det som började som en bankkris, orsakad av bristfälliga regelverk och spekulationsekonomi, har övergått i en arbetslöshets- och statsskuldskris.
Framför allt är det en politisk förtroendekris. För det verkligt oroande i dag är att de demokratiska systemen i Europa och USA inte klarar att hantera situationen. I USA finns lösningarna på bordet – tillväxtstimulanser på kort sikt, sanerade statsfinanser därefter – men politikerna är fast i låsta positioner.
På den här sidan Atlanten har eurosamarbetet nått ett vägskäl. Valet står mellan att fördjupa valutaunionen så att finanspolitik kan användas för att hindra en kollaps, att tvinga krisande länder att gå igenom en stålbadspolitik som spär på arbetslösheten eller att luckra upp unionen. Om detta talar dock inte politikerna med sina medborgare – för att de själva inte förstått allvaret i situationen, eller av ängslan för politiska bakslag.
Nu ökar rädslan för en riktig lågkonjunktur, i värsta fall allvarligare än 2008. Konsekvenserna blir i så fall fler i arbetslöshet, ökade klyftor.
Det kan kännas dystert. Men det är i tider av kris som nya möjligheter kan uppstå, som rörelser kan växa. I de folkliga resningarna i Nordafrika och Mellanöstern finns stort hopp, i unga människors aktivism i Europa likaså.
Det är dags för en ny generation att kliva fram.
Hela världen skulle behöva en arabisk vår.