Fidel underhåller på lördagsfesten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

SVT bjuder på fyra timmar om Kubas revolutionsledare

Sveriges Television tog i går upp tävlan med den kubanska. Fyra välvilliga timmar med Fidel till lördagsfesten. Som jag minns en normal dagstablå på Havanna: Fidel hos vetenskapsmän, el comandante inspekterar basebollplanen, el Lider maximo föreläser för barnen och klappar dem.

Den svenska tv-idén är storartad. Kuba 50 år efter det första kuppförsöket mot den kubanska diktaturen och dess beskyddare, USA. 80 år efter Fidels födelse och skymningstiden före hans död.

Den kubanska berättelsen rymmer storartad romantik och huvudrollsinnehavarna tillhör vår tids myter och legender: Che Guevara, revolutionsemblem som till slut inte förstod vare sig den latinamerikanska geografin eller sociologin. Fidel Castro, ett halvt sekels kamp mot det väldiga imperiet i norr, väldiga sociala reformer och flykt undan oändligt många mordförsök.

De unga revolutionärernas försvar som gjorde Kennedys och Miamiklanens invasionsförsök till absurd teater.

Homoerotisk gemenskap

Den vackra berättelsen har också en peripeti, den förfärande övergången till förtryck och ofta hårdhänt diktatur. Svensk tv hade inte riktigt tid med den delen, kanske befanns den för ointressant och platt.

Oliver Stones film ”Comandante” visar framför allt upp en förförd regissör. Vissa ögonblick lyser av manlig gemenskap, snubblande nära det homoerotiska. Min association går därmed enkelt och ostört till filmen ”Fresa y chocolate” (jordgubbar och choklad), en kubansk film om 70-talet, till tonen påtagligt lik den dagsaktuella ”De andras liv”, skildringen av Stasi i DDR.

En historia om slavhandel

Tv kunde ha valt ”Fresa y chocolate”, så nära kubansk vardag och de mest utsatta människorna, i det här fallet en homosexuell, en statens fiende för Fidel. Filmen påminner också om den gamla, delvis påtvingade, sovjetiska gemenskapen. Personerna heter sådant som Vladimir Cruz. Jag har mött Vladimir, fast han hette Ivan och ledde en kvarterskommitté. Han kom på besök till kaffet när jag i lugn och ro fått äta och samtala med en kubansk familj. Ivan ville veta vad vi pratat om.

Det finns en egenartad ro och skönhet (flagnad förstås) i Havannas centrum. Hemingways arbetsrum visas upp, liksom min favoritförfattare (om man får ha sådana) Alejo Carpentier, den magiska realismens skapare och storartad skildrare av kolonialism och slavhandel. Den som inte känner den historien vet inget om Kuba.

För några år sedan besökte jag författarförbundets kontor i Havanna. Böckerna är få i landet, i biblioteken gapar stora hål på bokhyllorna. Några försöker göra visst motstånd genom att bygga egna folkbibliotek. En del författare finns kvar på ön; de mest betydande har drivits i exil.

Kritiserar systemet

För något decennium sedan mötes kubanska författare – de i exil och de som var kvar i landet – på Olof Palmes internationella centrum. Mötet arrangerades av René Vazquez Diaz, som medverkade i gårdagens tv-program. Vazquez Diaz är kritiker av det kubanska systemet, deporterad från landet och en betydande författare i den spansktalande världen.

En av deltagarna på författarseminariet var Heberto Padilla, kastad i husarrest av Castros agenter för sin bok ”Fuera del Juego” (Offside, ungefär). Padilla, som levde i exil till sin död för sex år sedan, kritiserade skarpt USA:s blockad. Den hindrar, sa han, den absolut nödvändiga dialogen.

–?Kan ni åtminstone inte tala med oss, sa Armando Hart, Castros gamle utbildningsminister och numera skarp kritiker av stalinismen, när vi möttes på José Marti-institutet, uppkallat efter den kubanske frihetshjälten.

Svag opposition

Dialogen kan bli möjlig nu när den åldrige patriarken försvinner från scenen. Han sa nej eller förrådde alla de försök EU-länderna gjorde, främst genom Felipe González.

Oppositionen på Kuba är svag, många av dess ledare har kastats i fängelse, men det finns små bräckliga strukturer som bär upp såväl liberaler och kristdemokrater som socialdemokrater och demokratisk vänster. En alternativ konstitution är skriven och får ett försiktigt växande stöd. Övergången behöver inte bli ett USA-spektakel.

Författaren Gabriel García Márquez, länge Castros förtrogne, har sagt att Fidel är den kubanska revolutionens främsta tillgång och dess största svaghet.

Svensk tv får väl återkomma till svagheterna.

Olle Svenning