Ministern talar om liv och död

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Medan allt handlade om regeringsledamöters gamla räkningar eller gamla skolämnen, satt jag i telefon med ett statsråd som kan få slåss för själva livet. Kjell Larsson, miljöministern, berättade om sin cancer och en kommande operation. Innan det skulle komma ut på allmänna nyhetsmarknaden.

Det är inget märkligt med det, det var som det brukar vara mellan oss. Vi är kompisar sen länge, sen åren då han var Olof Palmes närmaste man.

Vad gör jag i telefonen nu? Jag rabblar nervöst upp andra av våra bekanta – av våra årgångar – som också haft cancer. Och det gick bra! Tom där borta i Finland, Sigvard i musikbranschen.

– Ja, jag hör att du har Mozart i närheten, säger Kjell.

Kan han höra det? I min kassettspelare går bandet från ”Don Giovanni” som vi körde ständigt efter den underbara filmatiseringen från 70-talet.

Till sist den gången reste sig Kjell och sa att han skulle hem och försöka ta ut ett Mozart-tema på klarinetten han fått låna. Han skulle få sitta i en garderob så inte barnen väcktes.

Nu sitter jag med en ny tjock bok om Kjell Larssons gamle chef Palme. En så kallad bibliografi, där man förtecknat och kommenterat alla hans tal, artiklar och inlägg genom åren. De har gjort ett jättejobb på Arbetarrörelsens arkiv som ska presentera boken den 30 januari – den dagen skulle Palme fyllt 75.

Mycket känner man ju igen. Men inte där Palme i en intervju talar om sin egen avgång – bara månader före mordet. Han säger att han egentligen inte tänkt sitta som partiledare längre än tio år: ”Nu har det blivit sjutton... En dag är det dags att ta sin hatt och gå och då ska det inte vara något märkvärdigt med det.”

Bara något att tänka på när alla talar så mycket om att avgå.

Vill jag se tillträdande toppolitiker är det bara att gå ner på Konsum. Filial Nytorgsgatan. Där står Mats Hellström vid charkdisken. Just hemkommen ambassadör från Tyskland, nu tillträdande landshövding i Stockholm, förut satt också han i regeringen, han ser fortfarande ut som en skolpojke.

Han har kvar våningen här uppåt gatan, förr sågs vi ofta i kvarteret. Nu borde vi tala om Stockholm som slagträ i valrörelsen. (Det är borgarnas fel att det snöat!)

Men han har så mycket att berätta från Berlin och så vill jag höra nyheter från Sachsen, mitt barndomsland. Vi stoppar upp trafiken till Konsumkassan, så vi hinner inte fram till det senaste fantastiska där nerifrån. Om hur den store lokale högerledaren Kurt Biedenkopf, ”Kung Kurt”, måste avgå sedan hans fru krävt specialrabatt hos lokala Ikea.

Valet i Sverige borde kanske handla om högern i Tyskland.

Veckan slutade med död i stor skala: allt fler amerikanska dödsdomar protesterade svenska Amnesty mot via Aftonbladets debattsida.

Jag tar det som en personlig vink att man borde skärpa sig. Häromåret gick jag själv med i Amnesty i protest mot amerikanernas dödsstraff. Jag tänkte ungefär: Först hålla rent utanför vår egen – demokratiernas – dörr!

Och så gick jag till en föreläsningssal och hörde på ett seminarium med tillresta amerikanska debattörer, varav en själv suttit i dödscell, och sen började jag känna efter om det inte var dags för lunch. Och jag skrev i tidningen om några särskilt barbariska dödsdomar, några intresserade läsare hörde av sig, och vem minns nu vad de dödsdömda hette?

Hur går det nu med protesterna mot dödsstraffet – efter 11 september. Mycket svårare. Amerikanska skribenter som själva varit kritiska mot landets dödsdomar undanber sig numera att bli uppläxade av européer.

Och när hörde ni senast någon i Sveriges regering uttala sig mot detta svarta hål i USA:s demokrati?

Dieter Strand