En svensk 23-åring som förstod kriget
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lagom till jul var han tillbaka i Sverige. Julen 1946. Två höstmånader hade han rest omkring i bombruinernas Tyskland.
Sedan, i den nystartade kvällstidningen Expressen, kunde Stig Dagerman, bara 23-årig skönlitterär succéförfattare, börja publicera reportageserien som i bokform fick heta ”Tysk höst”.
Nu läser jag den igen, för vilken gång i ordningen. Jag kommer ändå aldrig att begripa hur han bar sig åt. Hur en 23-årig svensk, länge avstängd från omvärlden genom krig och beredskap, kunde ha en sådan mognad och ett sådant inkännande i de stora tyska skuld- och ansvarsfrågorna.
”Den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det”, vågade Dagerman skriva. Och så klättrade han över ännu en ruinhög ner till en källare full med utbombade tyskar:
”Man vaknar, om man överhuvudtaget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd.”
Medan 50-årsminnet av Dagermans död uppmärksammats i höst är i Tyskland medierna fulla med 60-årsminnen av krigsslutet. Från vänster till höger. Från ansedda veckotidningen Die Zeits nästan vetenskapliga serie ”Tredje rikets sista dagar”. Till nynazistiska organisationer som erbjuder väggkalendrar med hjältemotiv från kriget.
Ibland korsas banorna: Zeit slår upp en stor intervju med Udo Voigt, ledare för högerextrema NPD, av en del kallat nynazistiskt, tio procent i senaste lokalvalen.
Han är för ung för krigsminnen men får kalla Hitler ”en stor tysk statsman”.
Något kommer vi att påminnas också i Sverige. Närmast i slutet av januari årsdagen av Auschwitz befrielse.
Forum för levande historia har en lång lista på vad olika orter planerar, från ljushögtid i Alvesta till minnesstund i Ängelholms kommun.
Men Dagerman var först, det har också tyska kritiker avundsjukt konstaterat.
Först häromåret kom ett heltäckande tyskt arbete om bombkriget mot de tyska städerna och de civila offren – Jörg Friedrichs ”Der Brand”. Den blev ändå utdömd inte minst i England, de tyckte att deras Churchill blivit utpekad som krigsförbrytare för den sena bombningen av Dresden. Men Friedrich har klart och tydligt skrivit: ”Tysklands ruiner är en konsekvens av Hitler.”
Boken har ett register med namn på alla bombade städer. Från Aachen till Zerbst. Jag går naturligtvis in på Leipzig, min egen tyska födelsestad. Men han verkar inte ha fått med det största engelska anfallet. Det som kom vid en annan jultid, 1943.
Min tyskfödda mamma sa alltid:
”Bomba vid jul, det är ändå höjden.”
Själva hade vi räddat oss tillbaka till vår svenska släkt, just innan vårt hus och det mesta av vår Leipziggata utplånades.
Det var meningen att Dagermans tyska höstresa skulle tagit honom till Leipzig också, men då var ryssarna där. Han hade ett särskilt skäl: hustrun Annemarie och hennes föräldrar var politiska flyktingar från Leipzig.
Jag har nyligen fått sitta med henne och på en Leipzigkarta leta fram att vi inte bodde långt från varann före kriget. Sedan kom familjens långa flykt till Sverige.
Kvar i Tyskland hade de släktingar som överlevde både bombnätter och koncentrationsläger. Det var de som skulle hjälpa Stig Dagerman när han kom ner för att skriva om den tyska efterkrigshösten.
Och nu tänker jag: När skriver en 23-årig svensk det definitiva reportaget om det senaste kriget, om människorna i Iraks ruiner?