Klasskamp är begärd – ska den verkställas?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu samlas näringslivshöjdarna för att planera för riksdagsvalet
Ett antal höga representanter för det privata näringslivet samlades i fredags till rättegång. De ska göra upp skuldfrågan: vilka bär huvudansvaret för utplundringen av Skandia?
Andra lika höga företrädare för näringslivet förbereder samtidigt och med diskretion höstens riksdagsval. Carl-Henrik Svanberg, med herrgård och privat förmögenhet på bortåt en halv miljard kronor, finner det svenska klimatet tryckande. Han vill ha en ny regering.
Göran Persson lyssnar och gör reflektionen att förnyelsens vind möjligen också kan få blåsa genom direktionsrummen.
Direktörerna blir uppbragta: ”Hot tystar inte oss”. De bryter tystnadsvallen med fem sidor i Dagens Industri, inkluderat en illa skriven krönika av en återkommande kommentator i ”Godmorgon världen”, radions svar på gamla Veckojournalen.
Mats Bergstrand, som skickligt redigerar eliternas debatt i Dagens Nyheter, stönade i går: 1996, när Marita Ulvskog redogjorde för direktörslönerna, drevs företagarna in i en decennielång tystnad. Annars ställde sig 101 direktörer i givakt på Bergstrands egen sida redan 1997, ett halvår efter Ulvskogs påpekande. ”Förtroendet är förstört”, karaktäriserade de sina relationer till den folkvalda regeringen. ”Splittra inte Sverige”, var slutorden. Nationen borde samlas bakom Ramqvist, Barnevik, Peter Wallenberg och de andra pamflettisterna.
Den inre kretsen
Upproret kan ses som ett evigt rollspel. Efter kriget bjöd storföretagarna till Operakällaren och till kaffet och avecen proklamerades en ny frihetsfront. Carl-Henrik Svanbergs och Michael Treschows föregångare bildade allians för att störta socialdemokratin. Den inre kretsen kallade de sig. Pengar skyfflades in i de borgerliga partierna. Liberala redaktioner och borgerliga partier möblerades om efter bolagsmännens önskan. Niklas Stenlås skildrar detta i sin avhandling. Samma grundberättelse finns i historikern Sven Anders Söderpalms ”Direktörsklubben”.
Klasskampen bröt samman. Socialdemokraterna fortsatte att regera och samförstånd påbjöds. Harpsund var samlingsplatsen.
Jag minns från ett avlägset liv hur Marcus Wallenberg i lodenrock och bredbrättad hatt svepte in på statsrådsberedningen för att be Tage Erlander dämpa kritiken mot USA:s Vietnam-krig. Gunnar Sträng såg ingen skillnad mellan Sverige och Volvo. Fast han sa också: ”De måste ha klart för sig att vi när som helst kan ingripa mot deras makt.”
Efter några decenniers andhämtning prövades klasskampen på nytt. LO ifrågasatte den grundläggande äganderätten och för första gången sedan bondetåget demonstrerade högern. Den inledde sin långa marsch genom institutionerna. Starka, hjälpande händer sträcktes ut: globalisering, fiendebortfall i öst, europeisk ekonomisk liberalism och mediefabrikernas kommersialisering.
Segern är dock inte total. Socialdemokratin regerar vidare i visst samförstånd med LO. De står numera, kan man tycka, inte direkt i vägen. Bolagsvinsterna och aktieutdelningarna är fetare än på mycket länge. Internationella institutioner prisar företagsklimatet och den sociala modellen. De liberala tidningarna ställer sig undantagslöst på kapitalets sida mot löntagarna. De valda fackliga representanterna kallas av högerns ledarskribenter för ”maffia”, ”mutkolvar” och jämförs med Tony Soprano och hans underhållande mördarband. LO-ledningen står ut, den saknar direktörsklubbens lättsårade själsliv.
Tvinga ner på knä
Jacob Wallenberg, arvfursten, sa nyligen i radio att Göran Persson försöker tvinga ner honom på knä. Han gav intryck av att trivas bättre med ledarskapet i Kina: full fart framåt. Unge Wallenberg besvärar inte sina kinesiska vänner med frågor om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Som han sa: ”Jag talar inte som en politiker utan som affärsman.” En lysande formulering, fast oavsiktlig. Affärsmannen Wallenberg driver intressepolitik: den ekonomiska makten, marknadsandelarna, utdelningarna.
Demokratin, den sociala rättvisan och människorätten lämnar han till politikerna, åtminstone i Kina.
Tage Erlanders riskabla tes, mer grundad på erfarenhet än statsvetenskap, gick ut på att socialdemokratiskt regeringsinnehav var motmakten till den kapitalistiska maktkoncentrationen. Historisk kompromiss kallades den framgångsrika modellen.
Svanberg, Wallenberg och deras torped Urban Bäckström tycks föredra klasskamp.