Partiet tar revansch med Mona Sahlin?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Socialdemokraterna är ovana vid att byta ledare; det kan vara en anledning till partiets tungfotade och uppslitande metoder att förhandla fram en ordförande.

Göran Persson fick stampa omkring i kylan ett par år innan han blev hela partiets godkände ordförande.

Mona Sahlin, Perssons givna efterträdare, riskerar samma plågsamma etiketter: Reserv. Omstridd.

Föreställningen är absurd, att ett stort och heterogent parti som socialdemokraterna i fridfull enighet kan välja ny partiledare och därmed statsministerkandidat.

Den första romanen om Mona Sahlin är redan utgiven av Hanne-Vibeke Holst.

Dramat följer linjen: politiskt underbarn, krossad av pressens gamar och partiets härskande patriarker. Politikpaus. Diskreta men effektiva nya allianser med feminister, unga invandrarkvinnor, hbt-medborgare. Lojalt arbete i parti och regering. Tystnad, återhållsamhet, klokt samarbete (bland annat med Margot Wallström) när det blivit möjligt att väljas till partiets tyngsta uppdrag.

Näst sista kapitlet om Sahlin skrivs de här dagarna. Hittills rymmer det inte ett spår av privata skandaler, vare sig små eller påhittade. 90-talets texter får inget fäste.

Öppen och demokratisk

Berättelsens intrig bygger, tack och lov, på politik och en antydd kollision mellan förnyelse och socialdemokrati-classic. Motståndsrörelsen kommer, som i vilken tv-julserie som helst, från Skåne, troget den avfirade jubilaren August Palm: mot högeravvikelse och mot stockholmarna.

Förhandlingsspelets pott är framdukad. I den ligger partiordförande, partisekreterare och verkställande utskott. Sahlin ska kompletteras med ett tydligt vänsternamn som sekreterare (Ulvskog i första hand) och en lätt vänsterjustering av vu.

För att den kompromissen ska fungera krävs en öppen och demokratisk partiledare. Just de egenskaperna är särskilt karaktäristiska för Sahlin och för den delen för Wanja Lundby-Wedin, som i går i Ekots lördagsintervju lämnade över entusiastiskt stöd åt Sahlin.

Modernister och klassiker ska förena socialdemokratins ledning som på en önskekonsert. Och den stora solisten Wallström väntas hem som tänkt utrikesminister.

”Förnyelse” är ett gåtfullt begrepp, som mycket väl kan stämplas på Göran Persson: drastisk omläggning av den ekonomiska politiken, strid med LO, nerskruvade socialförsäkringar och drömmen om det gröna folkhemmet.

Sahlin, i praktiken lojal mot Perssons politik, ser förnyelsens möjligheter i storstäderna, förorterna till och med, bland feminister, rentav hos småföretagare. Hon väljer ofta ett tilltal, mer individualistiskt-demokratiskt än folkrörelsepräglat.

Jag kan ofta finna det konstruerat att översätta ”förnyelse” och ”det klassiska” till liberalism respektive vänster.

Makten att befria individen

Liberalismen är en väsentlig del av socialdemokratin, från Wigforss syndikalistiskt färgade frihetlighet till Erlanders, Palmes och Carlssons paroller om ”valfrihetens samhälle”. Den svenska modellen, som den beskrivs i Lars Trädgårdhs och Henrik Berggrens aktuella bok, handlar om hur den offentliga makten används för att befria individen.

Den liberala socialismen (välkänd på kontinenten) har i Sverige vuxit samman med den kollektiva traditionen, att organisera löntagare och engagera ett brett folkligt parti i reformarbetet. Två teser som utgör själva definitionen av social demokrati.

Ett alternativ kan vara blairismen: tre vunna val men ett parti förvandlat till avfolkad och avideologiserad valmaskin.

Ett verkligt skräckperspektiv visar en socialt frustrerad arbetarklass som flyr vänstern för att söka gemenskap hos främlingsfientliga partier. Sociologen Stefan Svallfors visar hur den mesalliansen svetsas stark om välfärds- och jämlikhetspolitik försummas.

Såväl ideologin och strategin som röstmaximeringen säger att socialdemokratin måste på en gång försvara klassisk välfärd med starka fackliga rättigheter (särskilt viktigt med hänsyn till den överrumplande aktivistiska högerregeringen) och utveckla individualistisk demokrati och alliera sig med radikal fri- och rättighetspolitik.

Mona Sahlin och hennes medarbetare förefaller ha ett stort klassiskt förnyelseprojekt framför sig.

OS