Hej då, Kungen!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vad har drottningen i aftonväskan?
”Näsduk, lipstick, perfume, notisblock och penna.”
Jag ser SVT-programmet ”Festens drottning”, om Silvias aftonklänningar, och tänker att det är väl sånt vi har kungahuset till. Att drömma oss bort till en värld av flärd och konservativa ideal. Fortfarande finns det någon som lever sagan åt oss.
Silvia berättar att hennes klänningar kommer från Dior och Nina Ricci. Att modeskaparna flygs in till Stockholms slott för dagslånga provningar. Att drottningen aldrig har spillt på någon Nobelklänning och att hon har haft samma midjemått i 30 år:
”Jag gör inga våldsamma ansträngningar. Kanske har jag bra gener.”
I klänningarna, de enorma tygmassorna som frasar, tycker Silvia att man kan se ”den röda linjen” i hennes liv.
Kungahuset tillhör svenskarna. Det är vi som låter kungafamiljen leva sagan. Därför tycker vi att vi kan säga åt dem hur de ska leva.
Blåblodiga Victoria ska inte gifta sig med någon gymägare, uppkomling, från Ockelbo. Madeleine ska inte vara ute och svira på stan. Passar verkligen Carl Philip i de där enorma polisongerna och verkar inte kungen vara lite väl trög?
Att vara kunglig är nog ett öde värre än döden. Snacka om att tvingas leva myten. Att hela tiden se sig själv utifrån, på veckotidningsomslagen, som en symbol för något större.
Att inte få skratta opassande högt eller bryta ihop, för det passar sig inte. Att bli kär och veta att hela världen väntar på bröllopet. Hur många gånger får en kronprinsessa bli tillsammans och göra slut? Hur många chanser har hon att försöka hitta den rätta innan hon anses vara skandalös?
Och vad händer, ve och fasa, om en kunglighet visar sig vara gay? Då är det nog bara att gömma sig i en av slottets garderober, livet ut.
Ännu värre än att tvingas symbolisera monarkin är vad monarkin symboliserar.
När riksdagen öppnar tvingas de folkvalda att resa sig upp för kungen och sjunga Kungssången. När Nobelpristagarna kommer till Stockholm?–?världens främsta inom medicin, fysik och litteratur?–?får de äran att konversera kungafamiljen vid honnörsbordet.
Om en minister är på resa i samma land som drottningen är det inte säkert att ambassaden hinner ta hand om ministern, för de ambassadanställda har fullt upp med att passa upp drottningen.
Monarkin, att kungen är statschef och därmed den högsta vi har, signalerar att vissa människor är mer värda än andra. Att det viktiga inte är vad man gör utan vem man är. Att vara folkvald kan i vårt svenska statsskick inte mäta sig med att vara blåblodig.
Monarkin är en kvarleva från innan Sverige var en demokrati. Den gör fortfarande Sverige odemokratiskt. Det är helt galet.
”Kungafamiljen gör så bra reklam för Sverige”, säger rojalisterna. Visst, kungen har väl varit med och sålt ett och annat Jasplan. Slottet är väl en hygglig turistattraktion.
Men kom ihåg hur det gick när kungen surrade i Brunei. Hur modern framstår egentligen en nation som låter en kung med drottning åka runt i världen och representera Sverige?
Skrattar de inte åt oss, alla de människor som har tvingats kämpa för sin demokrati och som tycker att det allra finaste någon kan vara är folkvald?
Det är dags för Sverige att avskaffa dockskåpet kungahuset. Vi är mogna att leva i verkligheten hellre än i sagan.