”Politikerna måste surras vid masten”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Teknokratin tar revansch på politiken
Jag parallelläser Katastrofkommissionens rapport och den norska maktutredningen. Båda beskriver politikens vanmakt, fast från skilda perspektiv.
De norska forskarna visar hur den politisk-demokratiska sfären krymps på grund av globalisering, Europa-makt, domstolsmakt, tjänstemannakontroll och mediernas redigering av verkligheten.
Johan Hirschfeldt och hans lilla stab skildrar hur politikens centrum, ställd inför ett geografiskt avlägset ödesdrama, förvandlas till en svart upplaga av en bröderna Marx-film.
I den norska texten prövas vägar till förstärkt demokrati. Hirschfeldt har haft ett mer begränsat uppdrag. Hans kommission har få synpunkter på folkstyret, desto fler på hur statsapparaten och teknokratin ska effektiviseras. Det allt mer hotfulla risksamhället, så suggestivt och inträngande skildrat av forskare som Ulrich Beck, ska besvärjas och betvingas av en krisorganisation i regeringskansliet. Den goda, skyddande staten byggs på ruinerna av den förvirrade, beslutsoförmögna.
Möjligen är det klokt tänkt. Frågan måste ändå ställas: Riskerar vi att få en parallellmakt, som i akuta krissituationer tar över det politisk-demokratiska ansvaret? Frågan har prövats noggrant av exempelvis Svea hovrätt, som menar att en starkt central krisorganisation skulle kunna kollidera med vår författning.
Hirschfeldt och hans medförfattare för inte ens en hjälpligt kvalificerad diskussion om denna centrala demokratifråga.
Katastrofkommissionens sekreterare Per Molander har gjort katastrofkommissionens rapport till skarp, angelägen och välskriven maktkritik. Molander, på en gång betydande akademiker och idérik teknokrat, var med och konstruerade budgettaken under sin tid i finansdepartementet och han deltog länge i den liberala idéproducenten SNS projekt, att skriva en ny författning för Sverige.
Göran Persson har pekat på författningsfrågorna och beskrivit dem som den nära framtidens främsta politiska konfliktämnen. SNS, som tänkt mer i ämnet än både den politiska högern och vänstern, betraktas av Perssons främsta ministrar som huvudmotståndare.
SNS, anfört av statsvetarprofesorn Olof Petersson, vill i princip inrätta en författningsdomstol, skriva fri- och rättighetskataloger som minskar den politiska beslutssfären, reducera den centrala politiska makten till förmån för kommuner och låta expertgrupper överpröva politisk-demokratiska beslut. Med hjälp av budgettak, överskottsmål för budgeten och en oberoende riksbank har den ekonomiska politiken lagts mer i teknokratins än i medborgarnas händer.
Nästa steg blir att tunna ut demokratin. Ekonomisk effektivitet ska överordnas, demokratin reduceras, delvis till något något som handlar om snäv effektivitet.
Ett klassiskt uttryck från SNS-experterna lyder: Politikerna måste surras vid masten. Alltså inte frestas att fatta beslut i viktiga frågor eller lyssna på krävande medborgare. Birgitta Swedenborg, SNS-ideolog och därmed logiskt nog ledande representant för junilistan, anlägger elitperspektivet: Vi experter ser till allmänintresset och förmår hindra en oacceptabel fördelningspolitik.
Liberaler har som företagsledare för vana att upphöja sina egenintressen till allmänintresse. Som den radikala demokratiforskaren Chantal Mouffe uttrycker det: ”Liberalernas anspråk på att företräda ett rationellt samförstånd sker till priset av att förneka de ofrånkomliga sociala och maktmässiga konflikterna. Detta kan ha förödande effekter för försvaret av de demokratiska institutionerna.”
Samma institutioner trasas sönder också när en regering visar sig jultrött och valhänt inför effekterna av en naturkatastrof eller av att utnämningsmakten vanvårdas.
Politiseringen av de höga statliga ämbetena har knappast ökat under Göran Perssons tid. Däremot har utnämningarna – helt orimligt – centraliserats till statsministern själv. Fenomenen görs synliga i en utredning av Rolf Sandahls.
Frågan om demokratins och därmed politikens verkningsgrad har en klassdimension. De privilegierade skikten föredrar, som alltid, en tunn demokrati. Därför vill de surra politikerna vid masten. Ledande politiker bör inte tillhandahålla repen.