Tomteköparna struntar i medelklassens norm

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nyligen berättade tidningarna om en marknadsundersökning som gjorts av butikskedjan Plantagen.

Den handlade om vår syn på trädgårdar och 1 200 svenskar hade fått ge sitt omdöme. Sådant är oemotståndligt efter en sommar i kamp mot lupiner som sprider sig och bladlöss i drivor.

Det är svårt att inte känna igen sig. De flesta svarar att det inte är någon riktig sommar förrän grillen kommit fram, och att det är roligast att lägga kött som man själv marinerat på glöden.

Några beklagar sig över grannarnas trädgårdar, eftersom de är ovårdade. Något fler tycker att det stora problemet tvärt om är att grannen har en alltför perfekt trädgård.

”Dom gör så rysligt fint på tomten”, som Vansbrobandet Svenne Rubins sjunger.

Dessutom har Plantagen frågat vad vi betraktar som god smak i trädgården. Och det blir riktigt spännande.

Mest föraktad i svenska trädgårdar är tomten. Nästan åtta av tio svarar att en trädgårdstomte är uttryck för dålig smak. Nästan lika illa är det med en väderkvarn på gräsmattan. Drygt sju av tio tycker att det är smaklöst.

När det gäller det klassiska soluret är uppfattningarna mer delade.

Klart god smak visar däremot den som planterar sina blommor i krukor, eller som ljussätter sin trädgård. Exotiska växter, japanska inslag och lusthus är också fint, enligt svaren

i undersökningen.

Även om jag har lite svårt att föreställa mig ljussättning av vår tomt i Bergslagen, eller hur ett japanskt inslag egentligen skulle se ut, känns resultatet inte som någon total överraskning.

Trädgårdstomtar lär knappast vinna en plats på Formens Hus i Hällefors, eller i de inredningsprogram som sänds i varenda tv-kanal.

Just därför blev jag också en smula förvånad när jag i somras upptäckte en pall riktigt klassiska trädgårdstomtar på det nyöppnade byggvaruhuset i Ludvika. Bland högtryckstvättar, skruvdragare och ogräsmedel tronade de.

Ännu mer häpen blev jag när jag någon vecka senare återvände – möjligen för att köpa ännu en spånplatta, den medelålders mannens säkraste kännetecken – och kunde konstatera att tomtarna försvunnit. Förmodligen till nya lyckliga ägare som alldeles struntar i den goda smaken.

Eller också är det något annat tomteköparna struntar i. Kanske handlar det snarare om att det svenska samhället i själva verket rymmer betydligt fler uppfattningar om rätt och fel, vackert och fult, än den bild som skapas av en medelklass som sätter normen för medier och marknadsföring.

Och att det är lättare att upptäcka på ett byggvaruhus i Bergslagen än i det inredningsprogram som spelas in i Björnhyttan, bara några kilometer bort.

För naturligtvis är smak en klassmarkör, och det oavsett om den föreskrivs av Carl Larsson eller Ernst Kirchsteiger.

Och det är en sanning som antagligen gäller långt bortom fågelbad, japanska grusgångar och porlande fontäner.