Patron ur och persedelvård
Jag inser att det är logiskt, resultatet av en utveckling som pågått i årtionden men som språket inte tagit in. Ändå känns det märkligt när Försvarsmakten vill att värnplikten i praktiken avskaffas och att Sverige ska bygga upp ett slags yrkesarme.
Militärtjänsten?–?lumpen?–?är trots allt en av de institutioner som format det moderna medborgarskapet. Den har påverkat generationer av svenskar, mest män. Och den påverkade mig.
Jag gjorde min grundutbildning vid Bergsslagens artilleriregemente i Kristinehamn på 1980-talet. Regementet finns kvar, men är märkligt nog omlokaliserat till Boden.
En dammig kaserngård, fantastiska vinterscener på norra Europas största skjutfält och persedelvård i logementets källare. Patron ur och eldsignalering ropa. SoldF och AFSE.
Ett märkligt undantag i verkligheten.
Förbandet räknades till de bättre. Tunga lastbilar från Scania, mindre terrängbilar från Volvo. Pjäserna, haubits 77:or från Bofors, hade egna motorer och skjutvärden beräknades elektroniskt. Instrumentet, sannolikt enklare än en modern miniräknare, var jättelikt.
Ändå inser jag hur illa rustade vi faktiskt var för ett tänkt slagfält. Vi saknade splitterskydd. Att flytta bataljonen utgjorde ett företag. Att upprätthålla sambandet ett äventyr. Och allt detta redan under övning.
Var vår artilleribataljon skulle ha passat in i dagen moderna, internationellt inriktade, försvarsmakt är en gåta utan svar.
Det är med andra ord bra att det nu kan sägas högt, det som indragna repövningar, nedlagda utbildningsförband och allt färre inkallelser viskat i snart två årtionden.
Försvaret behöver inte mer än en bråkdel av alla de unga män som årligen kallas till mönstring. Därmed har också plikten att inställa sig för grundutbildning tjänat ut.
Så långt är det knappast någon som protesterar. Värnplikten är redan i praktiken avskaffad och försvarsminister Sten Tolgfors tillsatte i december en utredning om ”frivillig rekrytering och utbildning” av personal till försvaret.
För övrigt en klassisk parlamentarisk kommitté. När det gäller försvaret anses politisk dialog ännu ha ett värde.
Däremot känner jag tveksamhet inför de lösningar Försvarsmakten vill se. Och inte bara för att de för långt bort från kaserngården i Kristinehamn.
Anställda soldater, eller soldater med kontrakt som förbinder dem att snabbt stå till förfogande, ska hantera Sveriges åtaganden i världen. I praktiken skulle vi få en yrkesarmé, som dessutom kommer att bära erfarenheter från krig och kriser runt om i världen. Erfarenheter resten av samhället?–?också de politiker som kommer att fatta besluten om att sända ut svensk trupp?–? saknar.
Jag undrar om det verkligen skulle vara bra?