Du förstår väl att dina julklappar måste gå sönder?
Jag är den moderna människan.
En liten monstertruck. En robothund. Ett radiostyrd nyckelpiga. Diverse annat roligt. Nu är pengarna slut och några av julklapparna har redan gått sönder.
Min konsumtionsdepression är aldrig så bakfullt klar som i januari. Jag tittar på kontoutdraget och inser att jag, igen, var med på köpfesten om cirka 80 miljarder kronor i december.
Onödigt irriterad blir jag på låg kvalitet. Jag vet ju att saker måste gå sönder. Annars fungerar inte kapitalismen.
Strax före jul tog vetenskapsradion Klotet i P1 upp begreppet ”planerat åldrande”, eller ”inbyggt åldrande” (”planned obsolescence”) – att företag medvetet begränsar produkters livslängd för att kunna sälja nya. Programmet påminde om den lysande spanska dokumentären ”Glödlampskonspirationen” från 2010, som sändes i SVT:s ”Dokument utifrån”.
På 1940-talets hade företagen lyckats försämra lamporna såpass att de bara lyste i maximalt 1000 timmar
Jag kollade om glödlampan som dokumentären utgick ifrån, på Livermores brandstation i Kalifornien, USA, lyser ännu. Visst gör den det, visar brandstationens webbkamera – den tredje, två har gått sönder medan lampan har fungerat sedan 1901.
Det är nu inte så makalöst som det kanske låter. Det byggdes helt enkelt bättre glödlampor då, med annan och tjockare tråd. Skulle vara lätt att göra även i dag, och kanske kommer LED-lampor hålla vad de lovar om 25 års brinntid.
Men hur går det med den heliga tillväxten om produkter fungerar för evigt?
Inte bra. I DDR tillverkades glödlampor av ungefärlig Livermore-typ så sent som 1981, liksom kylskåp och tvättmaskiner som staten hade bestämt skulle hålla i minst 25 år. Ekonomin gick i sank i Östtyskland. Saker måste gå sönder.
En hemlig sammanslutning av världens glödlampstillverkare, kallad Phoebuskartellen, insåg detta redan på 1920-talet. På 1940-talets hade de lyckats försämra lamporna såpass att de bara lyste i 1000 timmar, bekräftade forskaren Markus Krajewski och journalisten Helmut Höge via gamla dokument 2008.
Denna glödlampskonspiration anses vara det första exemplet på planerat åldrande inom industridesign.
Vi köper nya kläder varje säsong fast garderoben är överfull och telefoner som det inte går att byta batterierna på.
Så har vi levt sedan dess. Slit- och slängkulturen har skapat jobb, tillväxt och välfärd. Sällan har vi lurats av olagliga oligopol som Phoebus, vi har milt och fint låtit oss pressas av den mysiga konsumistiska strukturen och käck marknadsföring om glansig livsstil och köpt lycka.
Vi har valt det. Vi behöver inte vara med.
Vi kan välja att köpa en dyr gjutjärnspanna och med fog anta att den håller länge, eller så kan vi kan köpa en billig stekpanna och räkna med att den är slut om ett halvår. Vi kan strunta i att kassera fullt fungerade saker för att de inte ser coola ut längre. Istället köper vi nya kläder varje säsong fast garderoben är överfull, telefoner som det inte går att byta batterierna på och julklappar för 20 miljarder kronor om året.
LÄS MER: Virtanen: ”Med årets geniala julklapp slipper vi människorsSlit- och slängkulturen är snarare släng utan slit. Vi är rätt sjuka, eller hur? Jag är rätt sjuk. DDR:s planekonomi hade sitt vansinne, dagens ultrakommersialism har sitt. Monstruösa berg av skrotad plast och elektronik lämnar vi efter oss. Planeten mår inte bra av den här idén om ständig tillväxt. Jag vet det.
Ändå handlade jag julklappar som inte behövdes och som jag visste skulle gå sönder för att de måste gå sönder. Jag lär göra det nästa jul också.
Jag är den moderna människan.