Löfven borde börja lyssna på rörelsen
I dag läggs vårbudgeten. Läget är uselt eftersom högern i höstas vaskade 20 miljarder i sänkt skatt. Magdalena Andersson har kokat soppa på en spik.
Den första oktober i år är det 50 år sedan Olof Palme valdes till ordförande i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Året var 1969 och vänstervågorna skvalpade ljudligt utanför Folkets hus. Året innan hade Tage Erlander återvalts som statsminister med över 50 procent av rösterna.
Olof Palme gjorde sig direkt till talesperson för partiets över en miljon medlemmar:
"Till den som frågar hur vår politik kommer att förändras säger vi: studera diskussionerna och besluten på denna kongress. Res ut till distriktskonferenser, arbetarkommuner och fackföreningar och hör på debatten. Gå till rådslagsgrupperna och lyssna till människorna. Där finns svaret. (...) En partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen.”
Den andra uppgiften är att regera landet, glömde han säga.
”En liten bubbla”
Lagom till 50-årsjubileet av att Olof Palme blev Sveriges statsminister kommer Finansdepartementet att sätta tänderna i de promemorior, prognoser och drömmar som ska bli 2020 års statsbudget. Kommer partiets ledning då följa rådet och "lyssna på rörelsen"?
På Socialdemokraternas kongress i Örebro nyligen avfärdade Stefan Löfven i princip all kritik mot den förda politiken.
– Jag upplever det som en liten bubbla som åker omkring om att detta skulle vara ett stort problem för partiet. Det är inte det. Vi har starkt stöd för januariavtalet, sa han.
"En liten bubbla".
Vårbudgeten lämnas idag
I dag överlämnar Magdalena Andersson vårens budgetpropositioner till riksdagen. Normalt sett är dessa dokument en politisk parantes eftersom tyngdpunkten i den statliga budgetprocessen ligger på hösten. Men i år är intresset större eftersom moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater i höstas röstade igenom en reservation i finansutskottet – den så kallade "servettskissen" – som statsbudget. Dagens besked från regeringen är därför en första signal om vad vi kan vänta av S, MP, C och L.
Utgångsläget var dåligt. Högerns servettskiss skvätte i väg 20 miljarder kronor i skattesänkningar. Dessa pengar hade behövts hos polisen, i äldreomsorgen, på akutmottagningarna och inom Försvarsmakten men är nu i privata fickor. När moderater och kristdemokrater kritiserar regeringen för uteblivna satsningar på olika hjärtefrågor är detta värt att komma ihåg - det är högerns fel att pengarna är slut.
Tydliga spår av S politik
Om man tittar på omfattningen är satsningarna i budgeten blygsamma, det handlar om totalt 4,5 miljarder varav nästan hälften är en återställare av M-KD-budgetens slakt av klimatpolitiken. Summan kan jämföras med Magdalena Anderssons budget på hösten 2017 som omfattade reformer för 40 miljarder.
Det går att hitta spår av Socialdemokratisk politik. Satsningen på lärarassistenter är bra och välkommen, liksom förbättringarna av LSS och att Jämställdhetsmyndigheten nu räddas. Att fri entré på statliga museer återinförs är viktigt och satsningarna på fler bostäder är på tiden. Magdalena Andersson har i ganska stor utsträckning kokat soppa på den spik hon fått efter förhandlingarna med Centern och Liberalerna.
Två elefanter i rummet
Ändå kommer det inte att räcka. Det finns nämligen två elefanter i rummet - en röd och en mer grådaskig. Den röda elefanten är fördelningspolitiken. Utvecklingen går nu åt fel håll.
Den andra elefanten är välfärdens finansiering. Magdalena Andersson lovar att öka statsbidragen till välfärden med fem miljarder varje år fram till 2022. Men ingen tror att det räcker för att täcka behoven hos en växande och åldrande befolkning.
Det har alltid funnits en spänning mellan att "lyssna på rörelsen" och att leda landet, mellan idéer och makt. Gräsrötter är både radikalare och mer otåliga är statsråden. Ingen väntar sig heller underverk i en vårbudget.
Men om Socialdemokraterna inte vill hamna i diket behöver man då och då stanna och fråga om vägen.