Vi invandrare har alltid burit Sverige
Finländare gjorde det först, i dag har nya grupper tagit över
”Glöm aldrig att du också är invandrare.”
Det var mamma som sa det. Jag var kanske 12 år, nyss hemkommen från skolan i Norrköping och pratade om en klasskamrat som ”invandrare”. Sammanhanget minns jag inte, men jag minns min mammas svar:
”Älä unohda että sinäkin olet maahanmuuttaja.”
Hon hade såklart rätt, men som finsk invandrad 1995 var det svårt att relatera till. I Sverige, på mitt nya språk, sa man ju bara invandrare om dem som kom längre bort ifrån. Om folk som inte såg svenska ut. Min klasskamrat, till exempel, var från Makedonien.
I dag är den svenska synen på invandrare ännu hårdare. Den svenska debatten pratar sällan om invandring och invandrare i andra sammanhang än i relation till kriminalitet och gängbrottslighet. Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia. Segregation och problem. Misstänksamhet och misstro.
Finländarna, däremot, är i Sveriges ögon i bästa fall svenskar och i sämsta fall finnar men definitivt aldrig invandrare. Halva Sverige har ju i dag en mormor från Karelen.
Annat var det på 70-talet.
Hårt arbete i fabrik och äldreomsorg
I SVT-serien Hårt arbete - Kova työ kan man följa några av de finländare som kom till Sverige som arbetskraft under 60- och 70-talet. De kom för att jobba i industrin, inom äldreomsorgen, i skogen, på hotell och i restaurang. I programmet berättar en man om hur han steg av vid hamnen med 50 öre på fickan vilket räckte precis för att ringa till fabriken för att be dem om skjuts till jobbet.
Då ansågs finländarna vara tydligt invandrade. Lite misstänkta, lite främmande.
Finnarna var tysta, alkoholiserade och kriminella. ”Var har du niiifen, Pekka!?”.
Men till jobbet gick man. Och man jobbade hårt, i regel inom Sveriges mest slitsamma yrken. Det kan man se resultaten av i dag.
Sveriges Radio Sisuradio släppte i dag en undersökning som visar att hälften av de finländare som arbetade kvar i Sverige sedan peaken av arbetskraftsinvandringen sjukskrevs eller förtidspensionerades. I skogen, fabriken och inom äldreomsorgen slet de alltså sönder sig i betydligt högre utsträckning än infödda svenskar.
45 procent av de finska männen i Sverige, inom det mätta åldersspannet, var sjukskrivna eller förtidspensionerade år 2000.
Av svenska män i motsvarande grupp var siffran 26 procent. Samma sak drabbade de finska kvinnorna, om än inte i lika hög utsträckning.
Dör i förtid
Det hårda arbetet sänkte också finländarnas medellivslängd vilket fortfarande påverkar en stor del av den sverigefinska befolkningen. De som kom hit på 60- och 70-talen löper större risk att dö i förtid än sina infödda svenska landsmän.
Finländare som kom till Sverige för att tjäna sitt bröd, ”leivänhakuun”, betalade själva ett högt pris.
Industrin blomstrade och välfärden växte mycket tack vare dem.
Den finska historien i Sverige har blivit en del av berättelsen om svensk arbetarklass.
Sakta har också bilden av den kriminella och lite misstänkta finnen runnit av det svenska medvetandet. I tidningen Suomen Kuvalehti skildrades några av sverigefinnarnas liv i Göteborgsområdet 2015. I dag bor de i finare områden. I reportaget berättar Erkki Heino, då 75, om förändringen. Om hur man inte längre behöver skämmas för att prata finska.
”I dag super svenskarna mer.”
Även om finländare slutat vara invandrare i Sverige har Sverige inte slutat prata om invandringen. Det är bara andra grupper man syftar på och misstänksamheten är densamma.
Stefan Löfven kan knappt sitta i en intervju utan att i princip avkrävas att koppla ihop kriminalitet med invandrare.
Mitt i den debatten får vi inte glömma bort att de hårda jobben och miljonprogrammen varifrån finskfödda kunde göra sina klassresor nu fylls av just de grupper vilka vi i dag misstänkliggör.
De som städar, vårdar, sliter och lyfter med hälsan och stoltheten som insats.
Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia.
Jo, jag är också invandrare.
Och jag ser vad Sverige håller på att göra – igen.