Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Frida, 92: Ge oss en spark!

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-06

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Frida Esperi är 92 år och bor ensam i Grubbnäsudden utanför Kalix. Hon har drygt en halv kilometer till allmän väg.

För drygt två månader sedan drabbades Frida av en stroke. Sedan dess har hon haft problem med balans och styrka.

– Får jag inte träna upp musklerna, då är min frihet beskuren. Då dröjer det inte länge innan jag sitter i rullstol. Jag har bara en dotter och hon bor i Stockholm med sin familj, men ved måste jag ju ha in, säger Frida i TV4 Nyheterna Luleå.

Hon har fått en rullator av landstinget. Men den fastnar i snön när Frida ska gå ut i vedbon. I stället använder hon en spark som hon fått av sin dotters familj. Sparken glider stadigt och lätt över snön.

– Jag har brutit armen två gånger, en gång var det enbart på grund av att jag halkade. Så nog har jag lärt mig att det är ett nödvändigt fordon, sparken.

Tillsammans med sin svärson Albert Arnhof kräver Frida att alla gamla som behöver ska kunna få en spark av det offentliga, precis som de kan få en rullator.

– Vi hoppas att folk ska kunna bo kvar i sina bostäder så länge som möjligt. Vi efterlyser en politisk flexibilitet. I glesbygden är det långt till samhälls­service. Går någonting sönder så måste man helt enkelt kunna klara sig själv, säger Albert.

Jag tycker det är helt genialt. Om äldre i glesbygden behöver sparkar under vinterhalvåret – när rullatorerna ­bara fastnar i snön – ska de naturligtvis få det. Att köra spark tränar varenda muskel i kroppen. Sparken är ett billigt fordon som lätt kan bli en del av rehabiliteringen.

Kommunerna och landstingen måste självklart ta hänsyn till geografi och klimat när de väljer vilka hjälpmedel som ska erbjudas patienterna. Tänk att ingen i det snöiga Norrbotten har uppmärksammat sparken som hjälpmedel förrän nu!

Fast det är väl så, att den första som har behovet också är den första att påpeka det. Människan måste göra sig hörd inom systemet för att kunna ändra på det.

– Vi blir mer och mer isolerade. Vi är många gamlingar som råkar ut för sådana här situationer, säger Frida.

Henne kan minsann ingen isolera, tänker jag.