Briljant bedrägeri att kalla Moderaterna arbetarparti
”Jag tror att vi klarar valet”, sa Göran Persson 2006 och andades ur näsan. ”Också mycket beroende på att de borgerliga är väldigt dåliga. De får inte till det. Det är en svag personuppsättning med den kanske svagaste borgerliga politikern i spetsen, Fredrik Reinfeldt.”
Där hade den store ledaren från Vingåker fel.
”Nya Moderaterna”, Staffan Juléns fantastiska dokumentär om partiets uppgång och fall 2006-2014, sändes i SVT i veckan. Stundtals är den lika smutsig och cynisk som tv-dramat ”House of cards”.
Efter katastrofvalet 2002 byggde Moderaterna nytt, fick sossarna ur balans genom att ignorera dem, idka offentlig självkritik, kidnappa Per Albin Hanssons folkhem och bygga en regeringsduglig allians med andra högerpartier i fritidskläder.
Filmen säger egentligen inget nytt, men visar hur skickligt Reinfeldt, Anders Borg, Sven Otto Littorin och Ulrica Schenström lyckades lansera det gamla gubbiga rikemanspartiet som ett nytt och fräscht ”arbetarparti” med stor hjälp av pr-mannen Per Schlingmann.
”Arbetarparti”! Ett ord som egentligen inte finns, lika luddigt som ”utanförskap” eller ”arbetslinjen”, stals helt fräckt, skamlöst, bedrägligt, briljant! Till och med arbetarrörelsens stora dag förstamaj försökte högern lägga rabarber på. De tog vänsterns flaggor och låtsades att de hade förtjänat dem.
Sossarna stod som fiollådor. Troligtvis eftersom de ända in i märgen visste att Moderaterna inte är ett arbetareparti, oavsett stavning, eller välfärdsbyggare. Men S-pamparna glömde att folket inte har samma goda minne. ”Underskattning”, konstaterar Mona Sahlin.
Reinfeldt vann 2006 och behöll makten i åtta år. Som Göran Persson säger i dokumentären tänkte aldrig Reinfeldt ägna sig åt någon ”kvasisocialdemokratisk politik”, han ville införa ett moderat systemskifte – och han lyckades.
A-kassan slogs sönder, sjukförsäkringen försämrades, bostäder och skolor privatiserades brutalt, skatterna sänktes för rika och medan massarbetslösheten höll i sig gjorde Moderaterna reklamfilmer för konsumism – vad skulle annars medelklassen använda sina fetare plånböcker till? Shopping! Inte solidaritet.
Det var en enastående blåsning: Gösta Bohmans gamla politik förpackad i nya smarta ord och utan slipsar eller pärlhalsband. Vänstern blev fullständigt bortkollrad och förflyttade sig förvirrat mot höger. Mittpunkten i svensk politik försköts. De Nya Moderaterna hade lyckats.
Men även Moderaterna som parti drabbades. Ökat utanförskap, ökade klassklyftor, ökade orättvisor ledde till ett förbittrat missnöje med samhället. Hålen i välfärden banade väg för Sverigedemokraternas framgångar, delvis på Moderaternas bekostnad.
Det är en unik dokumentär om hur reklam och retorik (och därpå politik) förändrade det svenska samhället i grunden. Borg och Reinfeldt ville inte vara med, och det kan man förstå, men många andra inblandade berättar glatt och ärligt om hur gammal politik såldes med avancerade varumärkesstrategier. Se den på SVT Play.
”Arbetarparti” – håll med om att det var briljant? Inte ens Frank Underwood i ”House of cards” skulle vara så cynisk. Eller kanske just han då.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.