Löfven har inte lång tid på sig
Socialdemokraterna går dåligt i opinionen.
Det brukar i och för sig nya regeringar göra.
Problemet för Stefan Löfven är att tappet inte kommer som en reaktion på kontroversiella reformer utan på uteblivna.
Nästa helg håller Socialdemokraterna extrakongress. Där ska man fokusera på två områden: organisation och jobbpolitik.
Stefan Löfvens mål är att Sverige 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Det är ett bra mål. Men hur kommer han dit? Ingen vet, än så länge.
Nu måste kongressen försöka ge svar.
Svensk arbetsmarknad står inför minst två stora utmaningar.
I ena änden utmanar teknikutvecklingen tjänstemannajobben. I boken ”Den andra maskinåldern” skriver ekonomerna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee att mycket pekar på att vi är inne i en ny teknisk revolution. Nu handlar det inte om att robotar ersätter muskelkraft. Digitaliseringen gör att arbetsuppgifter som kräver högre utbildning och intellektuell ansträngning nu kan ersättas av maskiner. Yrkesgrupper som ingenjörer, revisorer och (gud förbjude) journalister är hotade.
Utvecklingen är fantastisk på många sätt. Den nya tekniken skapar produkter som gör livet roligare och bättre. Men den bär också med sig stora sociala risker. I det framtidsscenario som Brynjolfsson och McAfee skissar på är det kapitalägarna som blir de stora vinnarna, medan tekniken samtidigt gör att många jobb försvinner – många fler än de nya som tillkommer. Dessutom utmanar utvecklingen vår samhällsmodell på andra sätt: När löner och arbetstillfällen minskar urholkas skattebaserna.
I andra änden av arbetsmarknaden finns en stor grupp människor i Sverige som riskerar långvarig utslagning. Det handlar om bland annat unga människor som inte har grundskoleexamen och om nyanlända flyktingar. I den senare gruppen har visserligen många värdefull kompetens. Men en stor del saknar också utbildning.
Samtidigt är Sverige ett land med utbredd diskriminering och höga trösklar in på arbetsmarknaden för den som inte råkar vara blond och blåögd. Kombinationen är minst sagt problematisk.
Sverige har allt för länge accepterat att människor fastnar i långvarig arbetslöshet. Det föder hopplöshet, urholkar samhällskontraktet och skapar sociala spänningar. Stefan Löfvens ansvar är att sätta människor i arbete även om det kostar pengar på kort sikt.
Alla människor som kommer till Sverige måste få en chans att jobba och bidra. Att se till att folk får göra det är också sättet att behålla acceptansen för en fortsatt hög flyktinginvandring.
Såväl bristerna i integrationspolitiken som globalisering och teknikutveckling skapar oro inför framtiden. Den finns där som en underström.
Rädsla är en farlig drivkraft. I för höga doser kan den vara samhällsomstörtande.
Om Socialdemokraterna i framtiden vill vara ett stort parti måste man klara att locka väljare i alla samhällsklasser. I storstäder och i glesbygd, bland arbetare och tjänstemän. Då måste man klara att både sätta ord på människors oro och ge svar på hur lösningarna ser ut.
Just nu handlar det alltså om att människor måste få en vettig sysselsättning. Sverige behöver ett riktigt kunskapslyft, mer investeringar i bostäder och satsningar på jobb inom vård och omsorg.
På lite längre sikt behöver S hantera de negativa effekterna av digitaliseringen.
Nästa riksdagsval är 2018. Stefan Löfven valdes på ett löfte om förändring – lägre arbetslöshet och bättre resultat i skolan.
Väljarna är inte dumma. Precis som de kastade ut Fredrik Reinfeldt för att han inte levererat det han lovat, kommer de göra detsamma med S om de misslyckas.
Löfvens stora reformer måste komma i år. De måste beslutas på partikongressen, läggas fram i höstbudgeten och genomföras till årsskiftet.
Klockan tickar.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.