Drottningen julfirade framför stridsvagnar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den väldiga kalkonen stod och fräste i ugnen medan jag läste julhälsningen från Läkare utan gränser.
Jag förstod av texten att fågeln i avlivat skick plus övrig julmat kostar lika mycket som medicinsk grundutrustning för behandling av 1 000 personer i tre månader.
På vägen till julgudstjänsten passerade jag Argus, fattigvaruhuskedjan där behövande mot uppvisade kuponger kan julköpa subventionerade leksaker till barnen.
Behövligt, regeringen drog just före jul in skatterabatter till lågavlönade barnfamiljer. Grymt som Mr Scrooge, den girige mannen i Charles Dickens julsaga.
I gången in till kyrkan hittade jag ett halvdussin uteliggare, insvepta i tidningspapper. Stämningen var dock varm och välkomnande i kyrkorummet. Kyrkoherden och hans hustru bjöd på sherry.
Vi bad för de fattiga och elända och sjöng om den himlafödda fredsfursten.
– Peace to you, my son, sa kyrkoherden och kramade min hand.
På juldagens eftermiddag talade den nyopererade drottningen till folket i hela riket. Elizabeth var uppställd framför ett dussin bestyckade stridsvagnar, runt henne patrullerade soldater just hemkomna från Irak.
Kungahuset tyckte möjligen att prästerskapet redan hunnit stöka undan fredsbudskapet. Drottningen sa att hon beundrade den brittiska nationens militärer både för insatserna i krig och fred. Hon sa att de demonstrerat för oss samarbetets dygd.
Våra soldater, sa drottningen, har lärt lagandans betydelse av Jesus och hans apostlar. I min gamla bibel kan jag annars läsa att ”skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld”.
Kanske hade den annars djupt troende Tony Blair och hans spindoktorer inspirerat drottningen till en nytolkning av julevangeliet. ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor” kommer från Downing Street och från mästaren i Vita huset.
Klockan 12 på annandagen, just efter mässan, öppnades de brittiska fotbollstemplen. På The Valley segrade den gudomliga fotbollsrättvisan. Charlton, byggt på lågbudget och vänsterideologi, vann elegant över Chelsea, ett lag hopköpt av privat ryskt oljekapital.
I en stund av sentimental hemlängtan valde jag att se det svenska Southampton som besökte mitt hemmalag Fulham. Svensklagets röd-vita fans sjöng ”When the saints” för sitt lag. Där fanns inte ett enda fotbollshelgon i laget, bara tio otympliga spelare med olyckligt förhållande till bollen. På bänken satt Anders Svensson och frös. Någon måste rädda honom undan Gordon Strachans inskränkta lilla fotbollsrike.
Helgonen fanns i Fulham och de var franska: Steed Malbranque och Louis Saha. Allt fanns hos dem: rörelserna, tekniken, rytmen och skönheten. Min halvsekelgamla fotbollskärlek återvände efter ett år i skuggan. Och i stadionkorridorerna, slitna som kulisser till en brittisk film från diskbänksrealismens gamla dagar, fanns bilder av fotbollens verkliga förkunnare: George Best, Bobby Moore, Rodney Marsh och Johnny Haynes. Alla gamla Fulham-spelare.
Klubben bildades 1879 av pojkar från söndagsskolan. Nu ägs den av Mohamed al-Fayed, en gång på väg att bli Dianas svärfar och ännu ägare av köptemplet Harrods.
Han får dock inte bli brittisk medborgare. Han har väl inte gått i söndagsskolan.
Brevbäraren har fått sitt kuvert med sedlar i och en liten flaska whisky. Den 26 december är Boxing Day och då ska enligt brittisk tradition de välbeställda ta en slant ur sina lådor för att muntra upp samhällets mindre gynnade. Som vänligt tack fick jag Dagens Nyheters julaftonsnummer. Det meddelade att Göran Persson sitter kvar många år till. Helt fel. Han avgår 2005. Stämmer det inte, kommer jag själv att avgå.
Gott nytt år.