Kväll i hoppet och drömmarnas land
”Valet i morgon är viktigt. Men ändå inte så viktigt som det borde vara.”
Rocky Balboa, boxaren från ingenstans, har gått 15 ronder. Han är svårt skadad. Hans motståndare, den obesegrade tungviktsmästaren Apollo Creed, är bättre. Men Rocky vägrar ge upp. När gonggongen ljuder står han fortfarande på fötterna. Rocky förlorar på poäng, men har ändå vunnit.
Den första ”Rocky”-filmen är en av de klassiska skildringarna av den amerikanska drömmen. En fattig invandrare som får chansen, och tack vare hårt arbete vinner både framgång och flickan. I all sin våldsamhet är den optimistisk och hoppfull.
Den amerikanska drömmen är idén om att alla kan lyckas. Det har alltid varit en lögn i ett land med stenhårda klassklyftor och svaga sociala skyddsnät.
Men drömmen är ändå rättvis. För även om den bygger på stenhård individualism, är det lika mycket en idé om att privilegier inte ska gå i arv, att framgång ska vara möjlig att nå för alla med hårt arbete.
Den drömmen har aldrig varit längre från sanningen är nu.
På tisdag går amerikanerna till val. Obama och Romney kämpar om de sista rösterna i ett land svårt sargat av stormen Sandy.
Men som har mycket mer grundläggande problem.
Som detta: att ett barn som föds i en fattig familj i USA med största – och stigande – sannolikhet kommer att vara fattigt i resten av sitt liv.
De senaste tio åren har den amerikanska ekonomiska ojämlikheten antagit groteska proportioner. Medan de fattigaste fått det sämre och medelklassen pressas allt hårdare, får den rikaste procenten i USA en allt större andel av landets inkomster. ”Vi närmar oss nu nivåer av ojämlikhet som utmärker rent dysfunktionella länder, som Iran, Jamaica, Uganda och Filippinerna”, skriver Nobelpristagaren Joseph Stiglitz i boken ”Ojämlikhetens pris”.
Det är inte det enda problemet.
På 70-talet fick fler personer i USA än någon annanstans i världen en universitetsutbildning. I dag ligger man på 14:e plats. Och medan USA lägger 2,4 procent av BNP på infrastruktur, så lägger Europa i genomsnitt 5 procent. I Kina är motsvarande siffra 9 procent.
Budgetunderskottet i all ära – utan hygglig nivå på vägar, elnät och kommunikationer, med en allt sämre utbildad befolkning – ser USA:s framtid dyster ut.
Det amerikanska politiska systemet bygger på maktdelning. Nu råder i stället maktvakuum. Världens mäktigaste land är handlingsförlamat, kidnappat av en radikaliserad höger. Romneys viktigaste vallöfte är fortsatta skattesänkningar, som ytterligare skulle gynna de redan superrika. Och finansieras med fortsatta neddragningar på de områden som redan är svårt eftersatta: utbildning, infrastruktur, bidrag till de sämst ställda.
Valet i morgon är viktigt. Men ändå inte så viktigt som det borde vara. För även om Obama vinner, så kommer hans handlingsutrymme vara begränsat. Det är svårt att se hur det skulle vara möjligt att göra något åt USA:s grundläggande problem, eller ens klara av att lösa den situation som uppstår i januari – när en rad utgiftsstimulanser automatiskt upphör. Klarar man inte det hotar en ny recession – för USA, och världen.
Ett av grundackorden i amerikansk politik är en obändig och irrationell tro på framtiden, på den amerikanska drömmen om man så vill.
Franklin Roosevelts ”New deal”, Ronald Reagans tal om ”Morning in America”, Bill Clintons soliga framtidstro – alla har de utgått från idén om att allt självklart kommer bli bättre.
Det är denna optimism som har varit motorn för världsekonomin, och fundamentet för ett samhällsbygge.
I dag handlar det politiska samtalet i USA mest om vilka grupper som tål mest smärta, vem som kommer få det sämre och hur mycket.
USA har rest sig förut.
Kanske blir den ekonomiska krisen och det låsta politiska läget den käftsmäll som behövs för att man ska förmå att göra det igen. Mot alla odds, i 15:e ronden.
Eller så är det vi ser just nu början på ett långsamt, plågsamt uppvaknande från drömmen om Amerika.