Folkpartiet inleder med mjuka jazztoner

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mjuka jazztoner strömmar genom foajén i Aros kongresscenter. Erika Vass trio möter deltagarna på folkpartiets landsmöte. I kongresshallen är det Västerås ungdomsorkester som står för underhållningen. Färgglada uniformer, tromboner och When the saints go marching in.

Innan Lars Leijonborg äntrar scenen sjunger Sofia Källgren.

Folkpartiledarens planer på partisammanslagningar skulle kunna stupa redan här, på kulturinslagen. En centerstämma, eller för den delen ett kristdemokratiskt möte, inleds knappast så här.

Sedan kommer Leijonborg.

– Han var golvad, nere för räkning. Men han reste sig på nio och segrade. Lars Leijooonborg!!!

Riksdagskvinnan Anna Grönlund från Norrbotten introducerar Leijonborg som om han vore en professionell boxare, men glömmer att de smällar som sånär sänkte honom för lite mer än två år sedan utdelades av partivänner. Nu sitter de i salen och applåderar.

Kongresshallen försänks i mörker. En ensam spotlight följer Leijonborg på vägen upp mot podiet. Ljudteknikern har lagt på en fanfar.

Inledningstalet går i förändringens tema. Centrala citat projiceras på väggen.

”Våra största segrar ligger framför oss.” ”Det finns alternativ.”

Alla applåderar entusiastiskt.

Något liknande har knappast setts sedan Adelsohn var moderatledare.

Under de två år som gått sedan det senaste landsmötet har folkpartiet förändrats. Opinionssiffrorna pekar på en tredubbling av väljarstödet. Visserligen blev det varken en borgerlig regering eller euro, men ändå.

Nu söker folkpartiet en roll i svensk politik. Frågan är bara vilken.

– Vi måste så långt möjligt utforma politiken så att vi kan vinna val, förklarade Leijonborg efter sitt anförande.

Eftersom svenska folket är ”hjärntvättade” (det är hans ord) efter årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav betyder det att man inte kan vara alltför tydlig. I alla fall inte när det gäller skattesänkningar. Då misstänker den svenska väljaren nämligen att välfärden kan vara hotad.

Leijonborg menar dock att partiet måste driva breda och folkliga frågor.

– Vi var på väg att bli en sekt, säger han om tiden strax över fyraprocentsspärren.

Bort med bilden av ett parti som snöat in på homosexuellas rättigheter och alkoholrestriktioner, fram för paroller som fler poliser och mer ordning i skolan. Det är sådant människor talar om.

Birgitta Ohlsson, tidigare ordförande i Liberala ungdomsförbundet, efterlyste ett annat sätt att tolka det folkliga uppdraget.

– Folkpartiets kravlistor riktar sig nästan bara neråt, sa hon i den allmänpolitiska debatten och efterlyste ett parti som också vågade utmana det etablerade. Andra, till exempel Karin Pilsäter, uttryckte sig nästan på samma sätt.

Kanske finns det fortfarande en socialliberal särart i folkpartiet, en särart som kommer tillbaka den dag segerruset runnit av partiledningen.

När jag lämnar kongresshallen spelar i alla fall jazztrion vidare i foajén.

Ingvar Persson