Med den svenska fanan ur tiden
Med den svenska fanan ur tiden
Klockan 19.35 i kväll delar majestätet ut förtjänstfanor. Därefter sjungs nationalsången. Arméns musikkår framför tolv minuter senare ”Tro”.
På vad kan man undra. På fanor, kungafamilj till häst och vagn och hembygdsdräkter.
Den 6 juni, nationaldagen, har alltid varit tiden för den sortens trosbekännelse. Nationalromantisk folklore till marschmusik.
Jag försöker erinra mig ett enda tillfälle i mitt häpnadsväckande långa liv då 6 juni skimrade.
Kan bara påminna mig skolgården och en rektor, vald till fullmäktige för högern. Han knarrade fram allas vår respekt för fosterlandet och kungen.
– Sverige åt svenskarna, sa Per Albin en gång i tiden. 1 maj lyste blått och gult och rött. Arbetarrörelsens patriark ville erövra fana och fosterland åt folket.
Han lyckades ganska väl. Den svenska modellen var i decennier fylld av välfärd, samförstånd, framsteg och avmätt samförstånd.
1 maj var den verkliga högtidsdagen. 6 juni bara en rojalistisk gestaltning av Skansen-ideologin.
Jag tror Skansen växer långt ut i Europa. Förra veckan smakade jag av det bedövande vackra Cornwall, en liten gotländsk trädgård i södra England. Den lilla enklavens folk ställde två bestämda krav: eget parlament och rätt till eget språk, cornish. En keltisk fana i svart och vitt fladdrade fosterländskt hopp. I Spaniens regionalval vann baskiska nationalister. I de italienska valen satt ofta den gröna segrartröjan på Bossis separatister.
I mitt tillfälliga brittiska hemland hyllar tabloider och högerpress medeltida segrar mot spanska armadan.
Historiemedvetandet är nog lägre i Sverige. Annars kunde vi ha Gustav Vasa mot EMU och Gustav lll för Europa, åtminstone det rojalistiska och kontrarevolutionära.
Chauvinismen, provinsialismen, drömmen om det ärofulla förflutna har så sent som under 1990-talet fyllt delar av Europa med lik och offer. Fast avskräckningseffekten är svag.
I mejlboxen lyser det till om ett program, skrivet av en europeisk grupp, som jag finns i utkanten av. Ett antal forskare och politiker från Mary Kaldór till vänster till före detta utrikesministern Lamberto Dini åt höger har ställt samman en skiss till europeisk konstitution. Huvudsakligen federalistisk och starkt inriktad på fri- och rättigheter och social rättvisa.
Kaldór kämpar vidare på sin decennielånga kamp för ”europeiskt medborgarskap” och europeiskt orienterade civila samhällen. Föreställningen om en europeisk offentlighet skymtar. Europa ska bli demokratiskt och progressivt som nationalstaten en gång var. Mycket sympatiskt, det mesta dock totalt otidsenligt. Vi firar kungen och fanan, 0ch i Storbritannien spelas inför fullsatta torg minnet av drottningens 50-åriga kröningsceremoni.
Jag läser om det federalistiska EU-programmet och påminner mig Cornwall. Där, vid byn Way’s End, påstås en gång en lysande, lycklig stad ha legat. Den sjönk i havets djup.