”Kultur får politiken att kännas i stället för att tänkas”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Min kusin Jon Blomberg är 16 år och bär en t-shirt som det står KLASSKÄMPE på. Han har varit med och bildat kulturföreningen POW! i Bergslagskommunen Nora. ”If I can’t dance to it it’s not my revolution” läser jag på föreningens sajt.
POW! ska arrangera spelningar, klubbar, föreläsningar, filmvisningar och utställningar för unga som ”inte bara är intresserade av idrott, motorfordon, muskler, senaste mobilen och kommersiell profitunderhållning”. POW! kämpar mot rasism, homofobi, könsförtryck och ohämmad kapitalism: ”Kulturen ska vara vår glädje och vårt politiska vapen – All makt åt folket!”
Jag blir alldeles varm inuti. Politik i den traditionella partiformen kan lätt göra en lillgammal. Själv började jag mitt politiska engagemang med att drunkna i föreningsformalia. 18 år gammal valdes jag in i miljönämnden i Luleå. Ett politiskt hantverk och en demokratisk uppgift inte att förakta, men särskilt roligt var det inte med alla snåriga förordningar och på förhand uppgjorda möten. Jag blev partitaktiker snarare än politiker, ämbetsman snarare än folkrörelsemänniska.
Kultur däremot. Den får politik att kännas istället för att tänkas. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Bruce Springsteens ”American skin (41 shots)”. Det var på ett hotellrum i grekiska Parga, min dåvarande pojkvän ville att jag skulle förstå Springsteens storhet. Han var smart nog att ladda cd-spelaren med ”American skin”. På två minuter gick jag från soldränkt, nyförälskat lycklig till tårdränkt, förtvivlat förbannad.
Springsteen skrev ”American skin” 1999, då den oskyldige, svarte mannen Amadou Diallo sköts till döds med 41 skott av fyra vita poliser i New York:
”It ain’t no secret
No secret my friend
You can get killed just for living
In your american skin”
Polisen uppmanade till bojkott mot Springsteen. Springsteen svarade med att spela låten på tio utsålda konserter i Madison Square Garden. Publiken jublade.
Folkrörelser har länge använt kulturen som politisk väckarklocka. Den unga arbetarrörelsen sjöng sig stark. Till sin hjälp hade den arbetarförfattare som skildrade vanligt folks villkor. Dagens svenska gayrörelse har hämtat åtskilligt självförtroende från artister som Eva Dahlgren och Ola Salo – ni skulle ha sett publiken dansa när han sjöng ”Father of a Son” på Pridefestivalen 2002, mitt under brinnande homoadoptionsdebatt. Filmer som ”Du ska nog se att det går över” av Cecilia Neant-Falk har också bidragit till gayrörelsens stolthet.
Politisk kultur kommer inte bara från vänster, som det ibland påstås. I nya, kritikerrosade romanen ”Att komma hem ska vara en schlager” tecknar Per Hagman porträttet av sig själv. Vi får följa honom genom kärlekar och storstäders nätter. Det är ängsligt navelpillande – Hagman nämner sitt ”barnsliga leende” på var och varannan sida och ägnar stor energi åt att dela in människor och företeelser i rätt och fel. Tjejmiddagar är bara värda förakt. Eurodisco är, förfärande nog, en källa till bubblande lycka.
Halvvägs in i boken slår det mig att jag läser ett politiskt brandtal. Per Hagman kallar Sverige för ”världens präktigaste och gulligaste diktatur”, är övertygad om att svensk civilisation stod på sin höjdpunkt på 1950-talet och tycker att det är jobbigt med jämställdhetsministrar. När han raljerar över ”söta bostadsrättsfeminister som tycker att porr är förkastligt” känner jag mig mer än lovligt träffad.
Det är både reaktionärt och nedlåtande men jag njuter av att läsa. Snubben förmår ju irritera – och han skriver förbaskat bra.