Nazister kan aldrig besegra en folkfest
I går var det folkets dag i Stockholm. Tusentals människor samlades i Kungsträdgården för att manifestera mot nazistiska Svenskarna parti. När jag kom fram till manifestationen möttes jag av ett hav av människor. Stämningen var god och familjär bland kavajerna, ballongerna och plakaten. Bekanta och nya ansikten morsade på varandra och sa "är du också här?".
Vid 14.00-tiden ringde klockorna från den faluröda S:t Jacobs kyrkan som ligger nära det torg där nazisterna hade sitt möte. "Klockorna kallar samman till gudstjänst där vi ber, tänder ljus och firar mässa. Vi gör det för att manifestera alla människors okränkbara värde i en tid då det inte är självklart", skrev kyrkan.
På gräset satt några ungdomar i en ring, de såg ut att vara i gymnasieåldern. Längre in i folkmassan stod ett äldre par och höll varandra i handen. Olika toner hördes från de olika små öarna av orkestrar. Någon spelade solo på sin trumma. En annan stod och höll upp en skylt med orden "Solidaritet, folkmusik och kärlek". Runt honom stod det sju, åtta fiolspelare i olika åldrar. En kvinna bakom dem sjöng inlevelsefullt. Några barn höll sina föräldrar i handen och tittade nyfiket på sin omgivning. Längst fram vid avspärrningarna ropade ett gäng "inga fascister på våra gator". Två tonårstjejer som stod framför mig stämde upp i protesterna. Den ena pausade, tittade på sin kompis och konstaterade att man lär sig något nytt varje dag.
Jag kollade på nyheterna på nätet och såg andra bilder än vad jag såg framför mig där jag stod mitt i Kungsträdgården. Det känns som att det samlade pressuppbådet hela tiden gick och väntade på att något våldsamt skulle hända. Få journalister och fotografer rörde sig bland folkmassan. Och därmed missade man att rapportera om det som verkligen hände - folkfesten.
Men en sak är nog klar. Fascismens viktigaste motståndare fanns i detta folkhav. Tanten med sin rullväska, familjen med pigga barn som skrattade i höstsolen, den kostymklädde mannen med paraplyet under armen. Det är dessa människor som är vår tids hjältar. De många som nu fått nog och börjat säga - hit men inte längre, inte i min stad.
I går var vi flera tusen.
Jag har sällan varit så stolt över Stockholm.