Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Ersätt självgodhet med självkritik, s

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-05

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Äntligen talar någon klarspråk om bunkermentaliteten i socialdemokratin. Jan Andersson, EU-parlamentariker och före detta medlem i socialdemokraternas verkställande utskott, skriver i DN:

”Under Göran Perssons tid har makten inom partiet och inom regeringen alltmer centraliserats. HSB (Han som bestämmer) har inte bara varit ett begrepp utan en faktisk verklighet. Persson har lagt sig i stort som smått. De som jamsat med har blivit belönade [...] Följden har blivit att få självständiga personer har funnits i den krets som bestämt utvecklingen inom partiet. Ledarskapet har mer handlat om makt och i mycket mindre utsträckning om att forma en politik för att möta framtidens utmaningar.”

Det är ord och inga visor. Andersson påpekar att Perssons kompisar, de som fanns med under hans tid som finansminister, har blivit befordrade. Medan andra, som har tyckt annorlunda än Persson och vågat hävda sina åsikter, har motarbetats.

Förhoppningsvis blir Anderssons artikel startskottet för en viktig diskussion om de problem socialdemokratin har som folkrörelse. När kretsen runt Göran Persson på statsrådsberedningen satte den socialdemokratiska dagordningen spelade det ingen större roll vad partiet tyckte. Partistyrelsen på Sveavägen 68 erbjöd inget motstånd, hävdade inte den nödvändiga skillnaden mellan ett parti och en regering. Samhällskritiken fick ge vika för maktstrategierna.

Egentligen är det inte så konstigt. Gänget runt Göran Persson har med några få undantag bestått av politiska tjänstemän. De har inte valts av folket på grund av sina politiska idéer. De har handplockats av Persson för att göra som han säger. Självklart blir då det viktigaste att administrera makten. Inte att förändra samhället genom att uppmuntra en yvig, nyfiken folkrörelse.

Allt kan inte skyllas på Perssons ledarstil och kretsen kring honom. Politikens medialisering har tvingat fram snabba utspel, hemliga för alla utom en liten krets invigda innan de görs. En sådan politisk kultur gynnar inte folklig förankring. Den ger inga större möjligheter till trevande, förutsättningslösa diskussioner som involverar många människor och så småningom kommer fram till en lösning.

Den stora utmaningen för socialdemokraternas nästa partiledare blir att finna formerna för en modern folkrörelse. En folkrörelse som lyssnar och kritiserar på samma gång. Åren i opposition blir viktiga. I stället för att bara hacka på de borgerliga (även om det också behövs) måste socialdemokratin finna sin själ igen. Den finns i mötet mellan människor. I diskussioner på ABF-huset i Stockholm, i samtal på Storgatan i Luleå och i småpratet när SSU:are hjälper barn med läxläsningen i Rosengård.

Ingen bra politik formas utan motstånd. Den nya partiledningen måste vidga perspektiven och höja taket. Det måste återigen bli okej att säga ”Så där tycker inte jag. Jag tycker i stället att ...”

Jasägarna måste lämna plats för ifrågasättarna, självgodheten måste ersättas av självkritiken, om folkrörelsen socialdemokraterna åter ska blomma.

Åsa Petersen