Visa att du är sosse, Löfven
”Vilken är Stefan Löfvens strid? Vem är det han vill ha konflikt med?”
Jag har tänkt på skatteavdraget för läxhjälp hela jullovet.
Och kommit fram till detta: om inte Socialdemokraterna tar strid mot förslaget, av ideologiska skäl, vet jag inte längre vad socialdemokrati är.
Det är ett slags politiskt lackmustest. Visar det rött – ja, du är sosse. Visar det blått – nä, du är för sur, du har blivit borgare.
Socialdemokraterna röstade visserligen emot i riksdagen.
Men i Ekots lördagsintervju strax före jul ville inte partiets finansministerkandidat Magdalena Andersson ta tydlig ställning.
De viktigaste argumenten mot förslaget, enligt henne, var att avdraget inte var effektivt utformat och illa berett i regeringskansliet.
Här någonstans började jag känna mig förtvivlad.
Socialdemokratins mål är frihet åt alla. Utgångspunkten är denna: alla människor är lika mycket värda, och har samma rätt till utveckling. Därför är förmedling av kunskap ett av Socialdemokratins viktigaste projekt. Kanske det allra viktigaste.
Förslaget om rätt till avdrag för läxläsning är själva antitesen till socialdemokratisk ideologi. Det är ett bidrag riktat till den välbärgade medelklassen. Det kommer att öka kunskapsklyftorna. Sjuka och arbetslösa föräldrar kan inte ens teoretiskt utnyttja avdraget, men de får vara med och betala.
Hur kan Socialdemokraterna INTE ta strid mot detta förslag?
Jag begriper det inte.
Det är lätt att inse att Socialdemokraterna inte kan gå till val på att återställa alla Borgs skattesänkningar. Folk har vant sig, ställt om sin ekonomi. Och så vidare.
Men om den politiska magkänslan leder till att till varje pris försvara medelklassens privilegier till och med när nya förslag dyker upp, då är något allvarligt fel.
Socialdemokratins uppgift är inte att köpa den övre medelklassen i Bromma med illa utformade avdrag. Uppgiften är att försvara varje människas rätt till utveckling och frihet. Och framför allt: att förklara varför ett gott samhälle förutsätter att kunskap är allas rätt.
I julhelgen har svenska folket knarkat Palmenostalgi i form av SVT:s stora dokumentär. Lockelsen i 60- och 70-talets tydligare ideologiska strider är begriplig i denna tid av politisk håglöshet.
Bortom retorik och gester finns en annan läxa att lära av Palme, och företrädaren Erlander.
Socialdemokraterna då visste värdet i att bygga breda allianser mellan väljargrupper. En majoritet skulle förstå att de blev vinnare med politiken.
Men de kunde även konsten att välja sin strid, och definiera sin politiska motståndare.
Vilken är Stefan Löfvens strid? Vem är det han vill ha konflikt med?
Att bygga en bred allians är inte samma sak som att vilja bli älskad av varje väljargrupp.
Fråga Barack Obama. Han bestämde sig i höstens valrörelse för att hans motståndare var den besinningslösa högern. Den väljargrupp han ville ha strid med var de rikaste två procenten. Han vann valet stort, och förra veckan fick Obama igenom vallöftet om skattehöjningar för de superrika.
I avdraget för läxhjälp fanns den perfekta konfliktfrågan. Jämlikhet mot privilegiesamhälle. Kunskap för alla mot ökade klyftor.
Snart måste Löfven bestämma sig. Antingen kan han låta den övre medelklassen i Bromma definiera det socialdemokratiska projektet.
Eller så kan han välja sin strid.
I Löfvens budgetförslag finns en skattehöjning för dem med mycket höga inkomster. Där finns också ett förslag om att förändra rut-avdraget så att det kraftigt begränsas för dem med de allra högsta lönerna. Där finns förbättringar för breda inkomstgrupper i form av högre a-kassa, mer resurser till skolan, höjt barnbidrag och utbyggd barnomsorg.
Politiken finns ju där. Konfliktytorna likaså.
Det är dags att våga visa att du är sosse, Stefan Löfven.