Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Låt barnen upptäcka sexualitet på eget sätt

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-08

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I Svenska Dagbladet säger Per Lysander, rektor på Dramatiska institutet: ”Jag vill inte låta cynisk när det gäller de små barnen, men min erfarenhet är att de har en stark förmåga att lägga obehagliga upplevelser bakom sig.”

Lysander oroar sig betydligt mer för sina vuxna studenter, som kan få ”djupa och långvariga sår i en sådan här process”. Det är så man kokar.

Vi tar det från början. DI skulle göra research inför ett barnteaterprojekt. Sexåringar filmades medan de lyssnade på en barnpornografisk novell. Nioåringar fick sitta med hörlurar i ett mörkt rum och lyssna på samlagsstön ur porrfilmer. Barn fick se studenter från DI dansa omkring med lösbröst och lössnoppar. Lysander ber om ursäkt för porrnovellen (han kallar den en enskilds students påhitt) men inte för allt det andra.

Barn känner kärlek och lust. De har en alldeles egen sexualitet. Det är inte det som gör mig förbannad, det är inte någon moralpanik som bubblar i mig. Det oförsvarliga är att DI har använt barnens sexualitet i sina egna syften, angripit deras kärlek och lust ur ett vuxet perspektiv, ockuperat barnens tankevärld med sitt vuxna sätt att se på saken.

Det är en väldig skillnad på när barn själva hittar sina första porrtidningar i en container, fnissar förundrat eller förskräckt och gömmer dem i en koja i skogen, och på när vuxna pressar på barn porr i undersökande syfte. Det är en väldig skillnad på när barn själva skriver sexhistorier i hemliga böcker och på när vuxna läser pornografiska noveller för barn för att se hur de reagerar.

Vuxna ska självklart finnas till hands när barn upptäcker sin sexualitet, svara på frågor om hur barn blir till och om vad det där spännande är som människor gör med varandra. Sex är tack och lov inte längre något tabu i vårt samhälle, barn upptäcker tidigt att sex finns, de känner lust och de måste få upptäcka den.

Men de har rätt att upptäcka sexualiteten på sitt sätt, i sin egen takt. För sex har inte bara med lust att göra utan också med makt. När barns sexualitet exploateras av vuxna är maktbalansen alltid rubbad, för i relationen vuxna–barn är det alltid de vuxna som bestämmer, just i egenskap av vuxna. Barn kan inte, i mötet med vuxna, se sig som jämlika personer med det fria valet att vara med eller avstå.

Om DI verkligen hade respekterat barnen hade de naturligtvis tänkt tanken att något av barnen kanske redan har varit med om sexuella övergrepp. Porrfilmens samlagsstön kanske inte är något nytt nyfiket abstrakt för några av dem, utan på allra förfärligaste allvar.

Så tänker inte Per Lysander. Nej, han ägnar all energi åt att försvara DI:s handlande och säger slängigt att sånt där lägger barn bakom sig. Maken till arrogans får man leta efter.

Dramatiska institutet reducerade barnen från människor till försöksråttor, utnyttjade vuxnas makt över barn. Nu viftar rektorn undan kritiken och konsekvenserna för barnen men begraver sig i självömkan. Det är barnsligt och så långt ifrån vuxenansvar man kan komma.

Åsa Petersen