Rädda Sverige ät piller!

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Dålig vecka för Katrineholm, bättre för Södertälje. Särskilt för Astras läkemedel.

– När Sverige mår dåligt ökar försäljningen, sa en glad Södertäljebo i radion.

Just då skulle jag hämta ut ett eget läkemedel på apoteket. Efter att i åratal ha prövat olika varianter hade min läkare kommit fram till en sömntablett som funkar till och med på mig. Plötsligt säger apoteket att den tabletten utan förvarning tagit slut. Ingen vet när det kommer nya. Tillverkaren (ej i Södertälje) har ständigt gett nya besked. Du får ringa din doktor och få en annan tablett, säger apoteket.

Då känner de inte min doktor. Han är redan rasande på läkemedelsfirman och tänker skriva till direktören. När de vill ha ut en ny medicin på marknaden brukar de vara snabba att höra av sig, klagar doktorn.

Det lönar sig väl inte att klaga hos socialministern. Han kommer att säga att man ska ta en skogspromenad i stället för medicin.

Den enda erfarenhet jag har av Lars Engqvist i något som liknar skog – många år sen nu – låg både han och jag i gräset utanför en av rörelsens alla kursgårdar och tog igen oss efter nattens fest. Jag drog försiktigt i hans ben så att han skulle komma in i skuggan.

Första gången på länge tänkte jag kolla in riksdagens frågestund. Bort från världspolitiska djupsinnigheter. Hem till byn!

Men där stod en ledamot och talade bara om oro för israelisk terror. Det var inte den obligatoriska vänstersvängen. Detta var en vanlig hederlig centerpartist, iförd någon sorts långkofta, Andersson hette hon helt enkelt. Hon undrade om Sveriges statsminister inte kan göra något åt Israels Sharon.

Göran Persson stod där längst fram som klassens ordningsman, han såg henne knappt och svarade förstrött att folk måste ”tala med varann” i Mellanöstern.

Ska Sverige bli den sista västdemokratin som vågar säga ifrån om Israels allt grövre våld? Har Persson inte märkt att även USA och Storbritannien, som han med all rätt vill följa i terrorbekämpningen, blir allt hårdare i sin kritik av Israel?

Ansluter mig härmed till alla som kräver att Svenskt visarkiv ska få bo kvar mitt i Stockholm. De måste få mer pengar till den höjda hyran i sina perfekt folkhemska lokaler nära Stadsbiblioteket.

Ni tror visarkivet består av dammiga fäbodlåtar i tjugosju verser. Men där finns massor som hört till svensk populärmusik, schlager, jazz, dansbanor och krogar.

Själv hamnade jag på arkivet när jag forskade efter svenska musiker som – i likhet med min egen far – spelade i Hitler-Tyskland ända in i världskriget. Arkivpersonalen förde mig förbi affischer med Thore Ehrlings dansorkester och skivhögar med Duke Ellington tills vi kom in i en sorts radiostudio. Där kunde jag i dagar höra bandade intervjuer med gamla musiker som talade om hur de spelat medan bomberna föll och koncentrationslägren fylldes.

Musik och politik om vartannat – det är väl något för dig, Ulvskog!

Det kom ett vrål hemma på gatan, någonstans från Nytorget, fortplantat från Söderstadion: Hammarby hade vunnit allsvenskan.

Det blev tyst lagom tills jag skulle höra tysk romanssång på tv. Den intetsägande tv-rubriken ”Veckans konsert” visade sig dölja en häftig dokumentär om unge östtyske barytonen Matthias Goerne, tippad som näste Fischer-Dieskau. Man ser hans namn i allt fler internationella sammanhang, senast i Matteuspassionen.

I tv-filmen drog han omkring i alla tyska kulturmänniskors eviga skinnjacka, jag kände igen gatubilder från Leipzig, när han sjungit den mildaste Schubert-serenaden sa han att han behövde en öl.

Då hördes nerifrån gatan nya vrål efter fotboll och öl, och jag tänkte på en fotbollshistoria från Goernes DDR innan det landet försvann. Chefen för den fruktade säkerhetspolisen Stasi, Erich Mielke, gick alltid på DDR:s hemmamatcher. Han hade plats direkt bakom tränaren. Stasi-chefen protesterade hela tiden mot domsluten, ropade offside och straff. Till sist vände sig tränaren om och sa åt honom att hålla tyst.

– Har man inte rätt att säga sin mening här i landet! sa Stasi-chefen.D

Dieter Strand