I valrörelsen pratade ingen om ditt jobb
Utan ett arbetarperspektiv blir politiken platt
LO-medlemmarna avgör svenska val. Ett högt valdeltagande och ett starkt stöd för partierna till vänster tippar majoriteten dit. När arbetarväljarna stannar hemma vinner högern.
Ungefär så kan jag sammanfatta en sanning som aktiva i den fackliga rörelsen har upprepat så länge jag kan komma ihåg.
Det tycks ha förändrats. Vi får se när det kommer riktiga analyser av årets valresultat, men inte minst manliga medlemmar i LO-förbunden har uppenbarligen röstat på Jimmie Åkesson.
Men hur människor än röstat vet vi att valresultatet till stor del beror på medlemmarna i LO:s förbund. Drygt 1,4 miljoner människor har den betydelsen.
Drygt 1,4 miljoner människor har den betydelsen
Av den anledningen tycker jag det är märkligt att frågor som handlar om Sveriges löntagare fått så liten plats i den valrörelse vi nu gått igenom. Och att löntagarnas organisation, fackföreningsrörelsen, nästan inte har synts alls.
När Magdalena Anderssons kampanjbuss stannade för ett arbetsplatsbesök i Gävle hittade jag det lokala byggfacket i utkanten av ståhejet. Jag har också noterat presskonferenser på det socialdemokratiska högkvarteret där fackliga ledare förstärkt budskapet. Och jag har pratat med representanter för facken som berättar om turnéer och möten med medlemmar. Men inget av det där skapar rubriker.
Det saknas inte ämnen att prata om. Landet har precis gått igenom en pandemi som satte blixtbelysning på de stentuffa villkoren på stora delar av arbetsmarknaden. Framför allt i vård och omsorg. Inflationen skenar och Medlingsinstitutet konstaterade nyligen att reallönerna sjunkit tillbaka till 2015 års nivå.
Prognoserna pekar på ökad arbetslöshet, samtidigt som a-kassan blivit en vattendelare i svensk politik. Arbetslivskriminaliteten och fifflet när företag väljer att använda utländsk arbetskraft har vuxit till en ödesfråga i många branscher. Och dessutom förändras just nu anställningstryggheten i grunden.
Jag skulle kunna fortsätta så där. Men vi vet ju att helt andra frågor har dominerat. Gängvåld, segregation och bensinpriser. Samt, förstås, Ebba Busch falukorv.
Allt det där är viktigt, men det är a-kassan och karensdagen också. Och fackförbundens rätt att själva fatta sina beslut utan pekpinnar från Jimmie Åkesson.
När löntagarperspektivet försvinner ur politiken blir den platt och andefattig. Högt tonläge får skyla över budskapets brister. Ändå är det inte det som skrämmer mig mest. Det är risken att politiken ska tappa kontakten med vardagen.
Fackföreningsrörelsen är egentligen den enda av de klassiska folkrörelserna som fortfarande finns. Den skulle kunna vara den reality check som partiernas professionella kampanjledningar och den politiska journallistiken så väl behöver. Om den tilläts påverka debatten.
I annat fall finns risken att vi bara sett början, och att nästa valrörelse kommer att befinna sig ännu längre från människors vardag.