Förlossningsskadade får inte lida i tysthet
Unik studie ska öka kunskap
Just nu genomförs en världsunik studie på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. 112 kvinnor har hittills kommit till sjukhuset för att ta plats i gynstolen och visa upp friska underliv, rapporterar SVT. Men att studien är den första av sitt slag borde reta gallfeber på folk. Vi återkommer till det.
Läkaren Nina Roses forskningsprojekt på Karolinska går ut på att undersöka friska kvinnor som inte fött barn, och underliven mäts med 3D-ultraljud. Många kvinnor som drabbats av en förlossningsskada får fel diagnos eller får vänta för länge på rätt vård, och en stor del av problemet är bristande kunskap om kvinnors bäckenbotten och underlivsmuskler.
När skador uppstått bör underlivet självklart repareras och återställas i så hög grad som möjligt, och därför behövs en studie av hur friska underliv ser ut.
Måste använda ”tumtricket”
Det här är inte forskning som rör ett fåtal. 50–60 procent av alla kvinnor som föder barn vaginalt får bristningar av den lägre graden, då muskler och bindväv skadas. Förlossningar som går för fort, muskler som slits isär. Skador som i värsta fall kan resultera i framfall, urininkontinens, smärta och förlorad känsel vid samlag, svårigheter att tömma tarmen. Kvinnor som måste använda "tumtricket" (att hålla emot inne i slidan) för att kunna bajsa. Ett helvete som påverkar hela livet.
Trots det har man gjort chockerande lite forskning av förlossningsskador, det förs för lite statistik, särskilt av skador av den lägre graden.
Krävt eftervård
Studien på Karolinska borde inte vara världsunik. Den borde dessutom ha genomförts för länge sedan.
Att kvinnor inte prioriteras inom vården är en återkommande kritik. Kvinnorörelsen i Sverige har vrålat efter förändring. Ställt krav på trygg förlossningsvård, mot BB-nedläggningarna. Ropat efter breda insatser för att förebygga förlossningsskador, och för bättre eftervård. Vi ser både framsteg och bakslag.
Nu anmäler sig kvinnor till studien på Karolinska för att höja kunskapsnivån. De gör det för att framtida föderskor ska slippa drabbas i onödan. Det påminner oss: vi får inte lida i tystnad. Vi måste bråka och föra liv, för det gör skillnad.