Bara professorer får viska i ministerns öra
Johan Pehrsons råd provocerar arbetsgivare och fack
Vetgirighet är en egenskap som ska premieras, inte minst hos ledande politiker. Att arbetsmarknadsminister Johan Pehrson vill prata med experter på just arbetsmarknad är jättebra.
Det fanns med andra ord förväntningar när ministern i förra veckan meddelade att han kallar till sig ett arbetsmarknadspolitiskt råd av experter. Inte minst eftersom ministern tänker leda sammanträdena personligen.
Så vilka är det som ska viska i ministerns öra? Två pensionerade professorer, två generaldirektörer och en avdelningschef. Ytterligare en professor och en ”disputerad nationalekonom” från ett statligt institut. Listan fullbordas av en analysdirektör.
Ingen behöver tvivla på den akademiska nivån på de samtal Johan Pehrson kommer att få lyssna till. Men visst är det något som är märkligt i sammansättningen av experter?
Det finns till exempel inte en enda arbetsgivare eller representant för företagen. Borgerliga politiker brukar ju gärna påpeka att det till sist är de som skapar jobben.
Det finns inte heller någon som representerar löntagarna eller facken. När man tänker på det är ju de som arbetar en ganska viktig del av just arbetsmarknaden.
Ett expertråd om arbetsmarknaden utan arbetsmarknadens parter. Provocerande tycker till exempel arbetsgivarorganisationen Almegas vd Ann Öberg.
– Det är vi som är arbetsmarknaden, säger hon.
Så är det, men platsar bland Johan Pehrsons experter gör varken hon eller någon från fackföreningsrörelsen.
Det är klart att regeringen ska lyssna på forskningen. Det är ett gott råd för fler ministrar. Men visst är det något konstigt med Johan Pehrsons försök att förstå det politikområde han fått ansvar för.
Jag tycker att det blir ett litet glapp
Å ena sidan gör han praobesök på pizzerior och ICA-butiker. Å den andra ska han leda seminarier med professorer och generaldirektörer.
Jag kan inte vara den enda som tycker att det blir ett litet glapp.
Johan Pehrson har ett viktigt uppdrag. Svensk arbetsmarknad har en del problem.
Arbetslösheten är ett. Helt nya siffror från SCB visar till exempel att unga kvinnor har svårt att få jobb. Och långtidsarbetslösheten fortsätter att vara alldeles för hög.
Kompetensförsörjningen är ett annat. Trots att många saknar arbete vittnar arbetsgivare om hur svårt det är att hitta rätt människor att anställa.
Att anställningsvillkor och löner dessutom har skapat allt fler arbetande fattiga borde också bekymra ministern.
Ministerns lärda expertråd kan säkert komma med goda råd. Men om Johan Pehrson ska göra något åt det där räcker det nog inte med vetgirighet. Då måste han lyssna till dem som i verkligheten styr arbetsmarknaden.
Vem vet, kanske Pehrson lär sig något på kuppen?