Zombieliberalismen gav oss medicinbrist
Under sommaren och våren har det varit stor brist på läkemedel i Sverige. Bland annat gick det inte att få tag på det smärtlindrande läkemedlet fentanyl och narkosmedlet propofol. Vincristine, livsviktigt för vissa grupper av cancerpatienter, har inte gått att beställa och även litium, ett läkemedel mot bipolär sjukdom, har varit slut.
Hur är det möjligt?
Det handlar om privatiseringen av det svenska Apoteket, ett ideologiskt projekt som sjösatte av regeringen Reinfeldt.
Dyrt att ha lager
Tron på konkurrensens undergörande effekter skulle ge oss bättre apote, och eftersom målet var att göra läkemedel och apoteksvaror billiga så avvecklades också det nationella beredskapslagret av mediciner. Statliga Apotekets ansvar för tillgången på läkemedel försvann samtidigt. Att ha lager som inte säljs direkt kan vara kostsamt.
Samma princip vägleder läkemedelsbranschen som i dag helt domineras av några få globala jätteföretag. De producerar sina mediciner i låglöneländer, kapar marginaler genom att inte ha restlager och säljer sina produkter till högstbjudande. Minsta lilla avvikelse i produktionen kan leda till brist på läkemedel över hela världen.
Läkemedelsbristen är priset vi betalar för att marknadskrafter och privata företag tar över viktiga samhällsfunktioner.
Fler exempel råder det ingen brist på i ett Sverige där marknadsfundamentalismen styrt i 30 år. Vårdcentralerna, skogen, tågen, gruvorna, posten, elnätet, telefonin, bussarna, förskolorna, äldreboendena, järnvägen... En gång var det vårt gemensamma. Nu har det privatiserats, bolagiserats, konkurrensutsatts. Har tågen blivit punktligare? Posten mer leveranssäker? Elen billigare? Sjukvården bättre?
Medicinen mer tillgänglig?
Affärsmodellen är brist
En utredning som gjorts på uppdrag av Socialstyrelsen föreslår att en ny myndighet ska få ansvar för att lösa problemet med att allt fler läkemedel tar slut hos leverantörerna. Dessutom föreslår man att ett beredskapslager inrättas igen.
Det är utmärkta förslag, men frågan är om det räcker när ständig medicinbrist ingår i läkemedelsjättarnas affärsmodell.
Vill Sverige göra något åt bristen på läkemedel måste vi på allvar göra upp med den zombieliberalism som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum.
Då måste staten ha ett större ansvar för att både tillverka och sälja läkemedel.