Jag var rasist – att kalla det något annat är ljug
Med risk för att göra bort mig som Jimmie Åkesson i SVT:s ”Nyfiken på partiledaren” påstår jag att det på min skola Charlottenborgsskolan på 80-talet fanns en hel del invandrare.
Jag var rädd för dem. Särskilt en pojke som vi kan kalla Bojan. Bojan gjorde mig aldrig något ont. Det enda bråk jag minns var en ettrig svart liten grabb i gulblå ”I like Abba”-tröja som sparkade en träsko efter mig.
Ändå var jag rädd, mer rädd för Bojans gäng än för det vita pojkgänget (där jag ibland ingick, hierarkier skiftar) som spöade mig.
Jag var, helt enkelt, främlingsfientlig. Jag var rasist. Det må vara förlåtet, jag var tio år och allt jag hade sett i Motala, förutom ”Rötter” på tv, hade varit kritvitt och svensktalande. Det man inte förstår räds man och det ledde till rasism.
Även om det är skamligt måste jag kalla det rasism. Jag var inte ”Sverigevänlig”, inte ”nationell”. Tydlighet, inga falska omskrivningar: en spade är en spade, en rasist är en rasist.
Till skillnad från SD-ledaren i Sölvesborg tillfrisknade jag. Mina fiender fanns ju på riktigt, inte bara i falska minnen som hos Åkesson. Därmed kunde jag lära känna Bojan och märka att det inte var någon skillnad mellan oss, förutom att han var fattigare och sämre på svenska och oftare käkade vitlök. Ingen fiende alls.
I dag är jag antirasist, för att vara tydlig. Det innebär inte att jag låtsas att integration är smärtfritt. En självklarhet kan tyckas, men det behöver sägas nu när den danskpalestinske Yaha Hassans explosiva – och lysande – diktsamling, som sålt i makalösa 100 000 exemplar i Danmark, utkommit på svenska.
Debatten har handlat mycket om Hassans raseri mot den muslimske sadistpappan och sin brottslighet. Skildringen anses spela rasister i händerna, och rasister har försökt göra anspråk på boken.
”Där ser ni! Invandrare är ett problem! Här är ett vittne!”
Jaha, och? Invandrare har problem, vem har förnekat det? Det är alltid problem att vara underklass. Sämre skolor, sämre bostäder och färre jobb, förtryck, barn som föds till underläge, och den som är både invandrare och underklass blir dubbelt diskriminerad. Självfallet sker skit i den skärningspunkten.
Ändå frodas rasister som inte kallar sig rasister genom att påstå att det finns en värld full av pk-hycklare som sopar problem under mattan. Det är otydlighetens tyranni, en nationalistisk världsbild byggd av paranoida vanföreställningar.
I den verkliga världen pågår debatten ständigt. Skillnaden är att rasisten vill lösa flyktingfrågor genom att stänga dörrar medan demokraten föredrar politiskt finlir. Det kan vara av solidaritet, det kan vara av insikten om att invandring är nödvändigt för ekonomisk tillväxt, oftast en kombination.
En socialist ser sambandet mellan klass, kön och etnicitet och vill ha minskade klassklyftor och ökad jämställdhet. Det leder till att underklassen tar sig uppåt. Bojan bor inte kvar i Charlottenborg.
Var Åkessons fiender bor går inte att svara på, eftersom de inte finns. Det är psykologiskt högintressant, ytterst komplicerat och väldigt otäckt.