Inflationen är Borg och hans regerings fel
Den svenska inflationen är på väg upp, mot de högsta siffrorna på 15 år. Det tror en grupp analytiker som tillfrågats av nyhetsbyrån Reuters. Högre priser, dyrare boende och en allmän osäkerhet. Ett möjligt grundskott mot den svenska ekonomin.
Penningvärdet är tillbaka som ett tema i den svenska ekonomiska debatten.
Självklart finns det gott om experter som vill lägga ansvaret på löntagarna eller ännu hellre på deras organisationer.
På Svenskt Näringsliv gror missnöjet med de avtal fack och arbetsgivare träffade under förra året.
”Ett misslyckande”, sammanfattade Jan-Peter Duker, vice vd i organisationen, nyligen. Han sköter arbetsgivarfrågor på Svenskt Näringsliv.
Att den högsta företrädaren för den centrala arbetsgivarorganisationen dömer ut de avtal medlemsförbunden träffat borde vara häpnadsväckande. I synnerhet som bläcket i underskrifterna ännu torkar.
Ändå är det möjligt att förstå Duker, och trots inflationshotet beror det inte främst på avtalens nivåer. På två principiellt viktiga områden förlorade nämligen arbetsgivarna förra årets avtalsrörelse och i båda fallen handlar det om trygghet och om en jämnare fördelning.
De privatanställda tjänstemännen gick in i avtalsrörelsen med krav om höjda minimilöner. LO-förbunden kunde, inte utan möda, enas om en satsning på stora kvinnokollektiv, till exempel i vården eller handeln.
I båda fallen kunde de fackliga organisationerna räkna med ett massivt stöd från svenska folket. Lönehöjningar till de sämst betalda ligger, liksom höjda kvinnolöner, väl till i opinionen.
I båda fallen kunde de fackliga förhandlarna också vänta ett kompakt motstånd från arbetsgivarna.
Ändå höjdes avtalens lägstalöner kraftigt och kvinnodominerade förbund som Handels och Kommunal kunde konstatera att deras medlemmar i vart fall inte halkade efter.
Därav missnöjet på Svenskt Näringsliv.
Direktörerna, som helst skulle se att mer av lönebildningen överläts till den enskilda chefen på den enskilda arbetsplatsen, kämpar i motvind. Många svenskar tycks skeptiska till godtycklig lönesättning och växande löneklyftor.
Om Sverige är på väg att tappa greppet om penningvärdet beror det knappast på facket eller de avtal arbetsmarknadens parter träffat. Däremot i alla fall delvis på regeringens dramatiska skattesänkningar, mitt i en högkonjunktur. Kanske också på en politik som visserligen tvingar människor att söka arbete, men som samtidigt gör det svårare för arbetsgivare att verkligen få de anställda som behövs. Det blir nämligen resultatet när resurserna till arbetsmarknadsutbildning och omskolning stryps.
Om någon borde ta ansvar för prisökningarna så måste det vara den 40-årsfirande Anders Borg och hans regering, kanske tillsammans med ägarna till det kapital som ställer allt större krav på avkastning.
Attackerna mot löneavtalen handlar däremot om något annat, om rättvisa och om fördelning av den ekonomiska tillväxten. En evig fråga.