Samarbete krävs om integrationen
4 NOVEMBER 2014. Flyktingpolitik
322 människor systematiskt slaktade och slängda i en brunn. Dussintals av dem var barn.
Liv som knappt hunnit börja.
Den senaste i raden av nyheter från krigets Irak kom i slutet av förra veckan. Denna gång var det en liten sunnimuslimsk grupp i västra Irak som efter hårt motstånd övermannades av terrorsekten Islamiska staten.
Kvinnor, barn, unga och gamla. Dödade utan urskillning på IS väg mot kalifatet.
I grannlandet Syrien fortsätter dessutom slaktaren al-Assad att mörda sin egen befolkning.
Människor är människor överallt. När döden närmar sig dem man älskar gör man det man måste. Flykten är en farlig väg, ett sista halmstrå för den desperate som många gånger ändå slutar med död. Av hunger och kyla när den rangliga båten på Medelhavet förliser eller med ett skott i ryggen när något gått fel.
Det är en flyktingkatastrof av episka proportioner som nu utspelar sig i Syrien och Irak. Miljontals människor är på flykt i sina egna länder. De hamnar främst i grannländerna – i Libanon finns över en miljon flyktingar, de utgör nu en fjärdedel av landets befolkning.
I Jordanien räknar FN:s flyktingorgan UNHCR med att det ska finnas 1,5 miljoner flyktingar vid årets slut.
En liten ström människor från detta helvete tar sig till Europa, och till Sverige.
I somras gjorde Migrationsverket bedömningen att Sverige i år kommer att ta emot 80 000 asylsökande. I dag kommer en ny prognos, och sannolikheten är att behoven ökat snarare än minskat.
Hur ska vi möta detta? Moraliskt och juridiskt är det lätt. Vi måste hjälpa de människor som flyr.
Praktiskt ställer det krav. Vårt flyktingmottagande räcker inte till. Människor fastnar i överfulla förläggningar. Ansvar vältras över på landets kommuner, där bördefördelningen blir mycket ojämn.
För att integrationen ska fungera måste det finnas bostäder, möjlighet till utbildning och försörjning.
I ljuset av ett allt större flyktingmottagande krävs då att staten tar ett betydligt större ansvar än i dag.
Det finns mycket att kritisera regeringen Reinfeldt för. Men en sak klarade man – att tillsammans med Miljöpartiet bygga en överenskommelse i riksdagen för en generös flyktingpolitik. Detta i ett läge när de flesta länder i Europa gick åt motsatt håll.
Efter valet i september anslöt sig även Socialdemokraterna till principerna i denna överenskommelse.
I ett annars relativt låst politiskt landskap skulle detta kunna öppna för handling och ansvarstagande.
Det breda samarbetet i den migrationspolitiska överenskommelsen borde därför utökas till att även handla om integrationspolitik.
En utgångspunkt är att staten måste ta ett större ansvar för flyktingmottagandet och ekonomiskt kompensera kommunerna.
En bredare överenskommelse skulle även kunna omfatta en översyn av den etableringsreform som inte fungerat.
Men den skulle även kunna gå längre och omfatta reformer när det gäller delar av bostads-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken.
Förra mandatperioden tog Miljöpartiet ansvar för att sluta en migrationspolitisk uppgörelse över blockgränsen. Delar av den fick de mycket stryk för, bland annat på denna ledarsida.
Ändå får man säga att det var det rätta och ansvarsfulla att göra.
Veckan efter valet träffades Stefan Löfven och företrädare för de borgerliga partierna för sonderingar.
I mötet med Moderaterna lyfte Anna Kinberg Batra just migrationspolitiken som ett område där S och M skulle kunna samarbeta, som ett sätt att isolera SD.
Statsministern bör nu på allvar pröva hur mycket ansvar för dessa frågor Moderaterna faktiskt är beredda att ta.