Detta är socialism, sa Tony Blair
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På det väldiga rödfärgade podiet fladdrade siffror och paroller: 2 miljoner nya jobb. Fler skolor med duktiga elever. Mer forskning. Färre asylsökande. Ett anständigare samhälle.
New labours framgångar sköljde över oss och salen vibrerade av poppig valkampanjsmusik.
Så stod han äntligen i talarstolen, Tony Blair.
– Ska vi gå vidare eller ska vi helt enkelt ge upp? frågade han.
– Go on, tjöt några.
Blair fortsatte i en timme. Ett retoriskt briljant tal, avbrutet av oändliga applåder.
Blair måste komma ur sin bunker och knyta an till partifolket, löd ett av de oändliga råd som strötts utöver honom inför detta tal, klassificerat som hans viktigaste på tio år. Blair gick längre än så, han nära nog frälste sina partiaktivister. Han förkunnade bokstavligen sex och ett halvt år labourpolitik, från stabila inflationssiffror till skuldavskrivningar i Afrika. Han lyckades i ögonblicket uppnå varje ledares mål att skapa självkänsla och självförståelse hos ”sitt folk”.
I fortsättningen, sa Blair, ska hela Storbritannien bli till ett politiskt konvent, öppet för stora fria debatter. Alla samlas på torget. Blair använde till och med och mot sitt eget protokoll ordet ”socialismen”. Den skapas när arbetar- och medelklassens intressen sammanfaller, definierade han.
När jublet ebbat ut och ölen skummat i glasen ute i baren, återstår frågan: Vad sa Blair?
Han bad om respekt för sitt krig i Irak. Inte ett ord om de falska spionrapporterna eller massförstörelsevapen som inte hittats.
Regeringsidén om 30 000–40 000 kronors terminsavgifter till universiteten kallade han rättvis.
Privatiseringarna inom vården beskrevs som en valfrihetsreform för sådana med låga inkomster.
Storbritannien ska vara ett land för flyktingar, lovade han och prisade sedan regeringen för att den halverat antalet asylsökande. Som enligt inrikesministern bör placeras i särskilda läger långt borta.
Kritiken mot euro-inträde är, sa Blair, vansinnig, liksom förslag om skatteskärpningar.
Blair lät som när han häromdagen intervjuades av den ädelt slitne David Frost: ”Jag har gjort allting rätt.”
Tony Blair, som ibland och inskränkt attackeras för att inte vara sprungen ur arbetarklassen, slarvar ibland med historieskrivningen. Det tjugonde seklet tillhörde de konservativa, sa han.
Den entusiastiska salongen slocknade ett slag. Tänkte kanske på de labourregeringar, som med hjälp av liberala teoretiker skapade välfärdssamhället med den fria sjukvården NHS och praktiserade den keynesianska ekonomin.
Tiderna är tuffa, sa Blair till alla som läst partiets och partiledarens förfärande opinionssiffror eller sett demonstrationer och fackliga protester. Han lovade dock inte att ändra sin ledarstil. ”Jag är den jag alltid varit. Fast mer erfaren och mer hårdhänt.” Han stirrade allvarligt i kongressens stora kollektiva öga: ”Jag kan bara se framåt.”
Andra politiker ser sig om, lär av historien eller sina misstag.