Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Det livsfarliga abortmotståndet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-23

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Reaktionerna på Aftonbladets ledare i lördags, som försvarade den fria aborten, är hårda. ”Undrar vad Åsa Petersens propaganda för att döda fler foster bör kallas”, skriver en läsare. ”Att hävda kvinnoförtryck för att man vill skydda en ännu svagare part, det vill säga den individ som finns i kvinnan, är inte bara ointelligent utan också osmakligt”, skriver en annan.

Jag kryssar mellan mejlen och får klart för mig att abortmotståndet som dominerar amerikansk utrikespolitik och som kastar kvinnor i fängelse i EU-landet Portugal också lever i Sverige. Inte i regeringspolitiken – men ändå.

Abortmotståndarna i Ja till livet demonstrerar inte längre på Sergels torg men har öppnat en telefonlinje för gravida. Mikael Oscarsson, kristdemokratisk riksdagsledamot och före detta ordförande för Ja till livet, vill i en riksdagsmotion att Socialstyrelsen ska utreda sambandet mellan abort och bröstcancer. Detta påstådda samband, som det inte finns några vetenskapliga belägg för, har länge hävdats av internationella abortmotståndare.

Tuve Skånberg, också han kristdemokrat i riksdagen, vill ompröva Sveriges bistånd till FN:s befolkningsfond UNFPA (ett bistånd som abortmotståndarna i Bushadministrationen sedan flera år har låtit frysa inne). Skånberg sprider, liksom den kristna högern i USA, högst tvivelaktiga uppgifter om att befolkningsfonden lovprisar tvångsaborter och tvångssteriliseringar i Kina.

Skånberg är engagerad i Forum för familj och människovärde, ett nätverk av riksdagsledamöter som i våras bjöd in den fanatiska abortmotståndaren Wanda Franz att tala i riksdagen. Hon anser inte ens att våldtäkt och incest är skäl för abort.

Svenska moderater och kristdemokrater sa, i en omröstning i EU-parlamentet i mars, nej till att kvinnor i nödsituationer ska ha möjlighet till avkriminaliserade och trygga aborter. Moderaterna i EU-parlamentet röstade också mot att EU ska genomföra informations- och rådgivningskampanjer om abort i utvecklingsländerna.

Det råder alltså ingen tvekan om att abortmotståndet som bubblar upp i min mejlbox inte bara hämtar inspiration internationellt, utan också existerar i den svenska politikens finrum. Ingen svensk politiker skulle öppet jämställa fri abort med barnamord, men det ständiga misstänkliggörandet och ifrågasättandet av abortlagen – byggt på internationella abortmotståndares vulgärpropaganda – talar sitt tydliga språk.

Den fria aborten är kontroversiell också i Sverige. Vi är inte immuna mot moralkonservativa, människofientliga strömningar som använder ”det ofödda barnets rättigheter” i kampen mot kvinnors trygghet och frihet.

För det är just frihet och trygghet som abortfrågan handlar om. Som vi skrev i lördagens ledare: valet står inte mellan fria aborter och inga aborter alls – utan mellan fria, säkra aborter och osäkra, illegala aborter. Varje år dör 80 000 av världens kvinnor i sviterna av illegal abort.

Abortmotståndet, med tydliga förgreningar i Sverige, är livsfarligt.

Åsa Petersen