Sydafrikas fack i kamp mot ANC
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Zwelinzima Vavi såg ut över ett väldigt hav av demonstranter i Johannesburg i måndags. Cosatu, Sydafrikas LO, strejkade och höll protestmöte mot ANC-regeringens marknadsliberala politik.
Vavi, Cosatus generalsekreterare, talade om alla de liv som slösas bort i fattigdom och arbetslöshet: ”Vi har inte råd att låta våra barn och barnbarn stängas ute från arbete och hopp.”
40 procent av sydafrikanerna är arbetslösa, bortåt hälften lever under fattigdomsgränsen.
Vavi upprättade bokslut efter elva år av befrielse från apartheid: ”Både officiella data och våra egna erfarenheter visar på växande klasskillnader?.....?en liten minoritet kontrollerar fortfarande vårt lands rikedomar.”
De oerhörda demokratiska vinsterna i Sydafrika slits isär av den liberalkapitalistiska ekonomin.
ANC-regeringen har med sitt ekonomiska program Gear-anpassat sig till globaliseringens inhumana sorteringssystem. Textilindustrin brakar samman under trycket från den kinesiska exporten, baserad på superexploatering av arbetare. De livsviktiga gruvindustrierna rationaliserar bort arbetskraft. En, enligt Cosatu, övervärderad valuta (randen) späder på importen och kväver hemmaindustrin.
Vavi tillhör det ledarskikt som lever nära fattigdomens vardag. Periodvis bor han i sin hemby Sada, en annars bortglömd by, en gång belägen i Ciskeis bantustan. I apartheidtidens Sada köpte de små klädesfabrikerna sin arbetskraft för symboliska småsummor och massor av billig, usel sprit. En lokal bild av dagens världsekonomi.
Zwelinzima Vavi har varit verksam i
ILO:s kommission som arbetar för att bygga in en social dimension i globaliseringen. Uppdrag är att ”bädda” in den anarkistiska kapitalismen i ett socialt och mänskligt system, för att citera den klassiske ungerske ekonomen Karl Polanyi.
Cosatus strejker och protestaktioner får stöd från Fria fackföreningsinternationalen, som gjort sympatiuttalanden liksom brittiska TUC.
De betonar särskilt att den fackliga kampen handlar om att skapa ”anständiga arbetsvillkor”.
Sydasiatiska fackliga sammanslutningar gör samma sorts uttalanden. Ett särskilt betydelsefullt stöd kommer från Zimbabwes fack, så starkt involverat i kampen mot Mugabes skräckregemente.
Cosatus roll är en aning motsägelsefull. Det sydafrikanska facket är både en proteströrelse och en del av en allians med ANC och kommunistpartiet.
Alliansens hållfasthet beror på om ANC förmår korrigera sin ekonomiska liberalism och överger sina förslag om att inskränka vissa fackliga fri- och rättigheter.
Facket uttrycker dessvärre också sitt missnöje med president Mbeki genom att solidarisera sig med den avsatte, och uppenbart korrupte, vice presidenten Jacob Zuma. Nära folket som en gång Winnie Mandela.
Fattigdomen och desperationen bjuder in demagoger och folkförförare.