Äntligen är det slut på valrörelsen i USA
Många av USA:s problem finns också i svensk politik
Den amerikanska valrörelsen är över. Äntligen.
Det känns märkligt att skriva så. För den som är politiskt intresserad borde ett presidentval i USA vara som en utdragen julafton. Allt finns ju här. Traditionen, kulörta lyktor och de stora karaktärerna. Men framför allt handlar ett val i Amerikas om makt.
Alldeles obegripligt mycket makt. En händelse som påverkar oss alla. Det borde vara fest, men inte i år.
Vapenhandlarnas förråd av ammunition lär vara tömda
Häromdagen rapporterade Sveriges Radio om amerikanska väljare som för första gången skaffat sig licenser och vapen. De kände sig osäkra på vad som kan hända efter valet. Tydligen är de inte ensammas.
Vapenhandlarnas förråd av ammunition lär vara tömda.
Jag har inget problem med vapen. I den del av Sverige där jag bor står ett vapenskåp i vart och vartannat hem. Det händer ofta att det hörs skott på avstånd, särskilt den här tiden på året.
Men det är ingen som har sina vapen för att skydda sig från andra människor. Och verkligen inte för att skydda sig från politiska motståndare.
2020 års valrörelse tycks ha skapat en djup spricka genom det amerikanska samhället.
Kanske är det inte så konstigt. I ett land där 231 000 människor just avlidit i en pandemi som har ställt den moderna läkarvetenskapen maktlös finns det ansvar att utkräva. Särskilt som en av huvudkandidaterna själv varit sjuk och hans valmöten uppges ha varit orsaken till att 30 000 smittats.
Ändå är det vi sett svårt att förstå. Hur kan tv-debatter i televisionens hemland tillåtas urarta i en kamp om vem som kan överrösta vem? Hur kan en av kandidaterna gång på gång uppmuntra radikala anhängare som använder våld?
Hur kan presidenten applådera när en mobb hindrar hans motkandidat från att hålla valmöte?
Hur är det möjligt att en sittande president i USA medvetet skapar osäkerhet om ifall han tänker foga sig i valresultatet?
Jag vet inte. Möjligen kan jag tänka att skrämmande många av de förklaringar jag fått också gäller här hos oss.
Ofta går ilskan och frustrationen nästan att ta på
Informationsbubblor där likasinnade kan skrika ikapp finns ju här, precis som i USA. Oron för samhällsutvecklingen och politiker som medvetet spelar på och underblåsa människors rädsla också. Och precis som i USA är det lätt att känna hur olika både regionala och ekonomiska klyftor växer tills de nästan inte går att överbrygga.
Ofta går ilskan och frustrationen nästan att ta på.
Vi har som sagt inte den amerikanska synen på skjutvapen. Det är alltid något.
Hur som helst är presidentvalrörelsen 2020 över. Den lär gå till historien. Frågan är hur?
Som ett lågvattenmärke för demokratin och den liberala synen på samhället?
Eller som det nya normala? Det sätt som vi måste vänja oss vid att politik kommer att bedrivas från nu och framåt.
Trump beter sig som en kuppledare