Reinfeldt och Borg – lika trovärdiga som Rumsfeld
Vilka bevis har du för att det finns massförstörelsevapen i Irak?
Försvarsminister Donald Rumsfelds svar på presskonferensen i augusti 2002 blev legendariskt, jag klarar inte av att översätta:
– As we know, there are known knowns; there are things we know we know. We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know. But there are also unknown unknowns – the ones we don’t know we don’t know.
Alltså. En mycket enkel fråga fick ett svar bestående av
potatismos. Det kända okända? Det okända okända? Va?
Rumsfeld är en absurd person, en knivskarp flummare. Hans briljanta och charmanta presskonferenser i Pentagon hade
varit roliga om de inte lett till ett krig på påhittade premisser.
– Och Abraham Lincoln var kort, svarade Rumsfeld sarkastiskt när han ombads kommentera att Saddam Hussein sagt att 1) Irak har inga massförstörelsevapen, 2) Irak har inget samröre med al-Qaida.
Alla vet att Lincoln var USA:s längsta president, men Rumsfeld ljög inte rakt ut.
Det visade sig att det inte fanns massförstörelsevapen och Hussein hade inget samröre med Usama bin Ladin. Ändå trodde 69 procent av USA:s befolkning 2003 att Hussein var ”personligen ansvarig” för attackerna mot USA den 11 september 2001.
Sådana vanföreställningar uppstår när ledare pratar skit.
Filmmakaren Errol Morris nya ”The unknown known – the life and times of Donald Rumsfeld” är inte i klass med hans ”Fog of war” från 2003 eftersom Rumsfeld fortfarande vägrar ta ansvar.
I ”Fog of war” mötte vi en självkritisk och
reflekterande Robert McNamara, försvarsminister under Kubakrisen och Vietnamkriget, medan Rumsfeld saknar förmåga till självinsikt. För honom är allt
bara ett spel, han är fullkomligt maktberusad.
Borde USA ha invaderat Irak?
– Det får tiden utvisa, svarar Rumsfeld som om frågan inte
redan hade ett svar.
Kanske skulle Irak ha invaderats, men i så fall på helt andra vis.
”The unknown known” är en fascinerande film om en Machiavellisk realpolitiker som skänker trovärdighet åt tv-serien ”House of cards” påhittade vicepresident Frank Underwood. Kanske är inte Frank så orealistisk ändå. Han mördar för egen hand, Rumsfeld med svepande formuleringar. Bägge är högintelligent charmiga psykopatpersonligheter.
Men inget juridiskt ansvar går att utkräva. Rumsfeld är inte rent tekniskt skyldig, bara moraliskt. Allt är dimma, slirigheter och brist på trovärdighet.
Som Nuon-affären i Sverige. Ingen, inte ens chefredaktör Peter Wolodarski på alliansens husorgan Dagens Nyheter, tror på att Anders Borg (M) och Fredrik Reinfeldt (M) inte kände till Maud Olofssons (C) Vattenfall-affär som visade sig bli vara svenska statens sämsta investering sedan regalskeppet Vasa, som Gustav Fridolin (MP) så fyndigt uttryckte saken.
Men ingen kan bevisa något. Avgångna näringsministern tog smällen ensam.
Här var det bara 30–40 miljarder kronor som försvann, inte någon miljon döda människor och ett land
i upplösning. Det är olika nivåer av bullshit men lika förödande för förtroendet. ”Vote for change”, sa Demokraterna efter Bush-regeringens era och det gjorde amerikanerna.