Judar och araber för samma kamp
Många tror att Israel-Palestina-konflikten handlar om religion och etnicitet. Men konflikten är politisk. Framför allt handlar den om makt och mark. Om ägande. Om territorier och mänskliga rättigheter. Därför måste kritiken vara främst politisk. Inte religiös eller etnisk.
Israel har misslyckats med att skapa en stat där judar och araber kan leva sida vid sida. Landet har i stället utvecklat en rasistisk statsapparat. Den gör skillnad på människor beroende på vilken etnisk bakgrund de har.
Rasismen syns i vardagen, när araber nekas bygglov och har svårare att få jobb. Palestinierna på Västbanken hålls isolerade genom en olaglig mur. Araber som reser mellan olika områden kontrolleras genom checkpoints. Allt detta bidrar till en avhumanisering av palestinierna. Om en stat ständigt talar om för sina invånare att den måste kontrollera en viss grupp, så bidrar den till en ökad rädsla och intolerans. Eller ännu värre, den skapar legitimitet för militärens attacker mot civila palestinier.
För detta måste vi kunna kritisera staten Israel. Det är möjligt utan att skuldbelägga judar som kollektiv för den israeliska ockupationspolitiken. På samma sätt som araber inte kan ställas till svars som kollektiv för antisemitismen.
På flera håll kämpar judar och araber för samma mål. Vi ser samma problem och vi lider av samma högerextrema politik. Oavsett om den tar sig uttryck
i Israel eller i Sverige. När nazistiska Svenskarnas parti höll tal på Almedalsscenen i Visby
i somras protesterade vi – både araber och judar. Tillsammans. Vi stod där hand i hand i manifestationen för vi vet hur nazismen och högerpolitiken drabbar oss. Båda.
Jag som arab har mer gemensamt med mina judiska vänner och kamrater i fredsrörelsen än vad jag har med muslimska konservativa ledare i Mellanöstern. Eller arabiska diktaturer. Araber agerar inte automatiskt bättre mot palestinier bara för att de är araber. Ett tydligt exempel är det som Syriens diktator Bashar al-Assad gjorde med palestinierna i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Han omringade lägret så att varken mat eller vatten kom in. Han svälte helt
enkelt ut palestinierna som straff. Orsak?
Palestinierna stöttade upploppen mot al-Assad.
Flera svenska debattörer har på sistone börjat tala om en ny sorts antisemitism i samband med Israel-Palestina-konflikten. De vill på så vis skilja på antisemitismen i Europa och i Mellanöstern. Det är en farlig utveckling. Det är som att säga att antisemitismen alltid finns hos någon annan och inte hos en själv. Eller att den är värre där borta än här. Den uppdelningen är en villfarelse.
Skiljelinjen i politiken går inte mellan etniska och religiösa grupper. Den går mellan dem som solidariserar sig med sina medmänniskor och dem som tror på splittring och auktoritära idéer.