Utanför kalkylen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I tisdags lämnade ledningen för Volvo personvagnar beskedet att företaget ska spara en miljard kronor, en rund och bra summa. Mellan 1?000 och 1?500 personer ska bort, ännu oklart om det gäller bilbyggare, tjänstemän eller konsulter.
Sedan beskedet kom är det en fråga som dominerat analyser och kommentarer. Varför?
På en internationell bilmarknad i kris är Volvo ett av undantagen. Fabrikerna i Torslanda, Uddevalla och Gent har producerat rekordmånga bilar och försäljningen har rusat på. Det gäller inte minst de största och dyraste modellerna. Förra året blev resultatet en vinst på runt 5 miljarder kronor.
Det är alltså inte någon kris, i alla fall inte på Volvo, som tvingar fram besparingarna.
Enligt företaget handlar det i?stället om valutakurser, stålpriser och hårdare priskonkurrens på den amerikanska marknaden. Dollarkursen och prispressen gör att Volvo kommer att tjäna mindre på de bilar som säljs i USA och den globala bristen på stål gör råvarorna dyrare.
Dessutom har de goda åren inneburit att verksamheten ”svällt på alla kanter”, som företagets informationschef Olle Axelsson förklarade för TT.
”Undanflykter”, hävdade de flesta svenska bedömare. Volvo tvingas spara för att kunna leverera mer pengar till ägaren, den världsomspännande Fordkoncernen. Ford har nämligen problem. De flesta av koncernens bilmärken gör förluster och tidigare i år fick koncernen sitt kreditbetyg sänkt.
Pengarna från Göteborg behövs för att hålla Ford under armarna.
Kanske är sanningen ännu enklare. Om ett vinstdrivande företag kan spara en miljard kronor är besparingen i sig argument nog. Den borde ha gjorts för länge sedan.
Samtidigt avslöjar det några av de stora problemen på dagens arbetsmarknad. Besparingarna är riktiga, om de inte skadar företaget på sikt.
Hur ligger det till på Volvo? Företagets framgångar hänger samman med lyckade modeller och framtiden är helt beroende av att modellprogrammet kan förnyas. Det kostar pengar, stora pengar.
Risken finns att företagsledningen försöker banta de för dagen olönsamma utvecklingsprogrammen för att kunna presentera fina siffror just nu. Och risken ökar naturligtvis om ägaren har ont om pengar. Det är precis det som brukar kallas kvartalskapitalism.
Dessutom påverkas hela samhället om tusentals människor tvingas lämna Volvo eller företagets underleverantörer.
Arbetet med att producera en bil är redan idag stenhårt rationaliserat. Det är inte så att det går omkring tusentals människor och drar fötterna efter sig. På banan är arbetsuppgifterna kartlagda ner till 1/28-dels sekund. Produktiviteten pressas ständigt uppåt, på Volvo som i andra delar av arbetslivet.
Frågan är vem som ska ta ansvar för de människor som inte längre får plats? De som förlorar sina jobb och tvingas ut i arbetslöshet eller de som inte längre orkar med arbetstakten och sjukskrivs.
Inte företaget i alla fall, och i?dag är det inte heller meningen.
Räkningen för utslagningen från arbetslivet hamnar hos a-kassorna, försäkringskassan och i kommunerna. Den syns aldrig i företagens kvartalsrapporter.
Ingvar Persson