Vi skålade för Anna Lindh
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Snön föll tung och blöt utanför fönstret i måndags. Jag hade läst slut Claes Anderssons nya diktsamling: ”En död vän lösgör sig ur brasan, vandrar genom rummet genom fönstret ut i trädgården. De som är döda går genom glas utan att skära sig.”
Radion pep till: Astrid Lindgren är död.
Så många har berättat om sitt förhållande till hennes böcker. Själv mötte jag dem på Sagostunderna i Malmö Ungdomens hus. Rörelsens pionjärverksamhet hade för en lycklig stund bytt Gorkijs strängt uppfostrande texter mot Pippi Långstrumps snällanarkistiska lättsinne och vi lyssnade.
En enda gång träffade jag henne. Efter en konsert vek jag försiktigt in henne in vår bil och hjälpte till uppför trapporna till lägenheten vid Vasaparken. En liten tunn fågelkropp, som rymde så många berättelser.
Astrid Lindgren finns nämnd en enda gång i den rika Palmebibliografi, som Arbetarrörelsens arkiv och Gidlund försåg oss med i veckan.
I onsdags, i en överfull Kata-sal på ABF i Stockholm (landets kulturella och politiska centrum), presenterades studien.
”Vi vill gärna känna oss som en fortsättning på hans politik”, sa Marita Ulvskog inte bara för att vara artig på det som skulle ha varit Palmes 75-årsdag. Hon hade inte räknat med repliken från Urban Ahlin, partiets nye utrikespolitiske stjärna.
Under ett foto, som liknar en annons för CocaCola, lovar Ahlin att avföra Palmes-Carlssons utrikespolitik. Den längtar bara tillbaka till kalla kriget, säger han. Perssons nye CocaCola-man visar att det inte alltid är rätt att premiera partiets skalliga 37-åringar.
Medan publiken (hög medelålder) skalv till inför Palmes röst, utskickad från högtalaren, bläddrade jag i det väldiga ämnesregistret. Från ”12-punktsprogrammet 1969” till ”överljudsplan”. Jag letar ord som ”Mellanöstern”, ”Arafat”, ”Israel”. Första referensen har beteckningen 6712, ett tal Palme höll till Israels 19:e självständighetsdag. David Schwarz, som gjort mer än någon annan för invandrar-och minoriteter i Sverige, hade värvat Palme. Han hyllade Israel och talade om det gemensamma ansvaret för freden. Tre veckor senare bröt sexdagarskriget ut.
Palme argumenterade hela sitt korta liv för fredlig samexistens i Mellanöstern, till exempel i Storkyrkan 1983. Kritisk till den israeliska ockupationen och öppen för pales-tiniernas rätt till självbestämmande. Han möttes av hat. Antisemit, skrek kyrkobesökare åt honom.
Har Palmes politik fått en fortsättning, som Ulvskog sa. Jag diskuterade ämnet tillsammans med ett drygt dussin gamla UD-kamrater över några flaskor vin och hälleflundra.
Missnöjet var stort, särskilt bland dem som en gång i tiden byggde kontakter med Arafat och hade Palmes uppdrag att skriva ut ett slags medlingspolitik. Jag fick höra något så häpnadsväckande som att UD-personal hade förberett en namninsamling mot Mellanöstern-politiken.
– Men Anna Lindh då, sa jag som alltid är mån om samförstånd och lojalitet. Stor befrielse. ”Äntligen en kritisk regeringsröst”, ropade en veteran från Mellanöstern.
– Tänk om EU äntligen börjar föra en egen utrikespolitik, kritisk mot Bush. Han som kallar den husarresterade Arafat för terrorist och välvilligt öppnar Vita huset för krigsförbrytaren Sharon, sa en vanligtvis timid ambassadör.
Dagen efter kallade den spränglärde ambassadören Ingmar Karlsson Sharons retorik för fascistisk.
Carl Bildt skickade mig ett mejl. Han meddelade att regeringen aldrig erbjudit sig att hjälpa honom till en förnäm utlandstjänst och att han för övrigt inte vill ha heltidsarbete utomlands.
Mina efterforskningar visar att Bildt fått åtminstone ett förslag om att bli svensk kandidat till ett verkligt toppjobb i FN men svarat att han bara ställde upp om han fick garantier för att han verkligen skulle bli utsedd. Sånt kan inte ens Göran Persson lova.
Beklagligt måhända. Bildt höll ju på med utrikespolitik redan på den tiden unge Bo Lundgren stod på torget i Kristianstad och samlade namnunderskrifter till förmån för USA:s krig i Vietnam.